Nu har mediedrevet haft sin gång kring banderollen som råkade komma upp på läktaren i samband med Hammarby – Elfsborg. I sann PK-anda förfäras alla och tar avstånd, inget nytt alltså. Orkar knappt ens bli upprörd.
Det som stör mig mest är inte Aftonbladet, vi vet redan att de är idioter när det gäller att rapportera om oss supportrar, utan alla dessa jävla proffstyckare i bloggar, kommentarer på forum osv som inte har ett skit med Bajen att göra. De ropar om huliganer, avstängningar och allt annat mellan himmel och jord som Aftonbladet lärt dem om utan att ha någon insyn i vad vi får uppleva när vi följer våra lag runt om i Sverige. Utan att ta med våran frustration i beräkningarna eller ens reflektera över något annat än vad media matar dem med.
Jag kan ju kanske skita i att läsa dem men kan helt enkelt inte hålla mig. Det är något med människors okunskap och oförmåga att tänka längre än näsan räcker (eller det kanske ska heta ”tänka längre än vad media skriver”) som fascinerar och jag måste frossa i deras dumheter och sen skriva av mig.
Man kan tycka det är lite beklagligt att en banderoll som tydligen inte ens skulle kommit upp på läktaren gjorde det och då tog fokus från resten av arrangemanget som skulle belysa polisens brutala maktmissbruk mot oss supportrar. Men å andra sidan kan man ju fråga sig om det hade uppmärksammats alls om det inte hade varit för denna banderoll.
Avslutar med två bilder som kanske kan avdramatisera denna banderoll lite, vi har som synes gjort det förr och kommer göra det igen.
”Finns bara en Jackie Arklöv
En Jackie Arklöv
Rånar en bank
Skjuter en snut
En Jackie Arklöv till slut”
Var tidigare imorse ute vid Lagena i Jordbro för att stödja de strejkande, bjuda på kaffe och ge dem lyckönskningar innan jag själv åkte till jobbet.
Är en fantastisk känsla att se sammanhållningen bland de strejkande och ger iaf mig en gnutta hopp i det annars så mörka Sverige.
En ny grej på den svenska arbetsmarknaden, som vi varit så gott som förskonade från sen Ådalen 31, verkar vara att polisen blandar sig i konflikterna. De har tidigare agerat och brutit upp blockader som SAC har hållit mot olika företag, vem kommer inte ihåg Malmö 26, och nu för första gången (rätta mig gärna om jag har fel) agerat mot ett fack anslutet till LO, i detta fall Handels.
Att strejken är vild och inte sanktionerad från ledningen i Handels spelar ingen roll, polisen har aldrig blandat sig i vilda strejker heller. Vet inte hur jag ska tolka vändning vi ser eller var den kommer leda i längden, det lämnar jag till andra, men den är iaf riktigt skrämmande.
Angående strejkbrytare, eller svartfötter som de bör kallas, osv är jag i detta fall kluven. Det är nu praxis på arbetsmarknaden att man har inhyrd personal på de flesta lager, dagis m.m. Men inte för att som man kan tycka täcka upp för bortfall i den vanliga fasta personalstyrkan utan för att helt enkelt ersätta fasta tjänster med vikariat som olika folk på bemaningsföretag går runt på.
Att inhyrt folk kommer till Lagena för att täcka upp för det företaget påstår är ett bortfall är inte konstigt, i detta fall är det företaget som ljuger dem rakt upp i ansiktet och inte berättar att de ska agera strejkbrytare. Jag förstår deras dilemma när de kommer på morgonen och upptäcker att det är strejk. Vi har verkligen hamnat i en situation där arbetare ställs mot arbetare.
För skulle de vara solidariska med de fast anställda riskerar de jobbet (dvs de blir inte uppringda igen) och jag klandrar inte de som inte vågar ta den risken. Vi snackar ju ändå om folks försörjning (mat, hyra m.m.).
Jag vet att de strejkande på Lagena skulle godta ursäkter med löften om att de inte arbetar övertid eller underlättar på något sätt, det är ju trots allt därför de strejkar, för att själva inte bli av med försörjningen. De som ändå tar den risken ska ha all heder i världen, ni är guld värda!
Ett tips om vad man också kan göra om man inte vågar ställa sig bredvid sina arbetskamrater i strejken pga rädslan för att inte bli uppringd igen;
sjukskriv dig, det är inte olagligt än.
det är inget giltigt skäl att säga upp folk om de inte kan ta sig in på arbetsplatsen vid t.ex. en blockad, se det som en extra paus och njut av vädret tills saker och ting har löst sig (förhoppnigsvis vid arbetsdagens slut så du slipper jobba helt)
Men att göra som vissa verkar ha gjort idag, dvs försöka bryta sig igenom blockadlinjen utan att prata med arbetarna eller förklara sin situation är inte acceptabelt. Då har man gjort ett aktivt val att stå på arbetsgivarens sida. Då ska man behandlas som den svartfot man är, det lägsta kräket som finns på denna jord.
Vi har egentligen inte tid, men måste ändå kommentera vad som händer ute på lagret Lagena i Haninge. I förraa inlägget uppmärksammade vi hur arbetsköpare sparkar folk trots att de går med vinst. Det hände på Lagena. Istället ville företaget ersätta de fast anställda med osäkert anställda. Kruxet är bara att arbetarna vägrade att acceptera det, och nu är konflikten i full gång. Följ utvecklingen på deras egen blogg!
Igår argumenterade företrädare för kapitalisterna att svenska jobbares anställningar måste bli osäkrare, att det måste bli enklare för företag att göra sig av med folk. Det hela motiverades med att krisen vi just nu upplever kommer ur att företagens kostnader är för höga. Idag avslöjas det dock på DN att mer än en tredjedel av de chefer som gjort uppsägningar utnyttjat krisen för att bli av med obekväma arbetare, en orsak som alltså inte har någonting med den pågående recessionen att göra.
Näringslivet vill genom lag- och avtalsändringar få det enklare att sparka folk, men det är en utveckling som redan pågått länge. Vi som tillhör 80-talistgenerationen vet inte vad fast anställning är för något, och genom krisen hoppas man kunna sprida den prekära situationen till fler åldersgrupper. De som idag sitter tryggt ska friställas, och bli flexibla. Flexibel betyder från början böjbar, och nu ska arbetarklassen böja sig för marknadens intressen.
Företrädare för borgarklassen har gjort ett gemensamt utspel på DN Debatt där de bland annat kräver sänka reallöner och en osäkrare arbetsmarknad. Det hela motiveras med att företagens kostnader måste hållas nere under kristider. Det är inte förvånande att näringslivet vill se en sådan utveckling. Som ledare för sin klass är de förpliktigade att kämpa för sådana krav. Men att de vågar göra ett sånt utspel säger en hel del om maktförhållanden på svensk arbetsmarknad, och problematiserar vänsterns tilltro till keynesianismens återuppvaknande.
Ibland verkar folk på vänsterkanten tänka sig krisen som ett idémässigt regimskifte. Neoliberalismen har visat sig dålig, alltså är det dags för våra idéer igen. Men bara för att staten börjar skjuta in pengar för att stimulera ekonomin och tar kontrollen över några banker finns det ingenting som säger att det måste vara progressivt. Den kompromissen som upprättades efter andra världskriget var ett uttryck för de styrkeförhållanden som då rådde i samhället, alltså maktrelationen mellan arbete och kapital. Och endast om arbetarklassen utgör ett hot kommer dagens s.k. keynesianism leda till progressiva reformer.
De som kom med utspelet i dagens DN har uppenbarligen gjort bedömningen att de kan föra väldigt offensiva krav helt offentligt. Man hycklar inte utan säger som det är: det är dags att stoppa löneutvecklingen. Och det värsta är att de antagligen kommer att få gehör för sina krav, för än så länge har inte fackföreningsrörelsen uppvisat några ambitioner att bjuda upp till motstånd. De är dags att inse att samförstånd är värdelöst om endast en part eftersträvar det. Så som det är nu kör näringslivet över LO med sina aggressiva krav, och i rädsla för att ta strid lägger sig facket platt.
Hur bli kommunist 20 år efter murens fall? Det hela är mycket enkelt. Gå bara in på Common projects hemsida, sukta över de snygga skorna och bli upprörd över att samhället bygger på att majoriteten av dess medlemmar effektivt – genom att staten garanterar äganderätten – hålls borta från sådana skor.
En annan anledning att bli kommunist är att kommunister alltid blir bäst på allt. Ett bevis finns på Krukmakargatan i Stockholm, leta efter APC.
I ett tidigare inlägg efterfrågade jag en större diskussion om hur krispaket och sånt ska användas, alltså om vem som ska tvingas pröjsa kapitalismens kris och vad den ska få för konsekvenser. Frågan har minst sagt aktualiserats nu i dagarna, i och med att hamnarbetarna valt att gå ut i strejk med kravet att få företräda sina egna medlemmar vid varsel. Många fackförbund har lagts sig platt inför arbetsköparnas krav på lönesänkningar och uppsägningar, det gör inte Göteborgs hamnarbetare. Givetvis förtjänar de all respekt.
Svenska LO håller ofta fram kollektivavtal som en otroligt smart innovation som bringat arbetarklassen en massa bra saker, främst stabila lönehöjningar. Inte sällan klappar de sig på magen och berättar att i Frankrike är det inte ovanligt med militanta strejker, och rentav kidnappningar av chefer och ändå lyckas de inte nå upp till samma lönenivåer som här hemma. De har nog en poäng med att kollektivavtalen möjliggör sådant, men jag tror också att taktiken idag innebär stora problem. I senaste numret av den ungsyndikalistiska tidningen Direkt Aktion finns en intervju med en SEKO-ansluten arbetare, och jag tycker att han skildrar det hela väldigt bra:
- En paradox för LO är att de med ena handen måste skapa konflikter, ett hot om oordning. Men med andra handen måste de hålla tillbaka konflikterna för att kunna nå bestående resultat som bevaras genom avtal. Det stora bytet inom LO är att de byter arbetsfred mot bättre villkor, och det betyder att man under avtal måste hålla tillbaka strejker och protester. Men facket centralt har varit så effektiva på det att rösterna tystnat på många arbetsplatser, det finns få kvar inom facket som vet hur man tar strid. Och det märks av i LO-toppen: Det är någonting som saknas, någonting som gör att de inte längre får igenom sina krav i förhandlingarna. Det är inget tryck nerifrån längre, och de vet inte hur de ska kunna skapa det.
Än så länge har svenska fackföreningar kunnat ligga långt fram i löneutvecklingen, men inte sällan får jag en känsla av att man på vägen tappat den grundläggande insikten om att det måste till ett hot för att förhandlingar ska gå vägen. Och på arbetsplatserna saknas ofta arbetarkollektiv som är tillräckligt starka för att kunna starta strejker. Jag diskuterar gärna frågan, för jag har ingen större insyn, men jag tror inte det är någon tillfällighet att gruv- och hamnarbetarna är de som tydligast har attackerat kapitalisternas krav på sämre villkor. Där har vi starka kollektiv som också har en erfarenhet av att ta konflikter.
Om denna kris ska kunna utvecklas till någonting bra krävs det att vi behandlar krispaketen som någonting politiskt, någonting som är allt annat än neutralt och som vi inte kan skapa ett konsensus kring. Jag tycker att den amerikanske marxisten David Harvey framhåller det på ett ypperligt sätt i en artikel som nyligen publicerades i tidningen Red Pepper. Där kommer han med några förslag på hur de otaliga miljarderna kan användas på andra sätt än att endast pumpas in i krisdrabbade banker och företag, framförallt genom att hjälpa människor att inte bli vräkta.
Men att sådana reformer ska komma till skott känns närmast utopiskt med tanke på att det inte finns någon arbetarrörelse som kan lägga kraft bakom kraven, i alla fall har vi inte sätt en sådan än. Därför är det väldigt intressant när sådana här, om än små, initiativ som Hamn4ans strejk dyker upp. Det visar på att krisens utgång inte är helt självklar än.
Konfliktbloggarna Krastavac och Jesper har inlett en riktigt intressant diskussion om arbetarklassens bildning och intellektuellas ansvar. Här kommer ett bidrag från mig.
Ibland hamnar jag i diskussioner om hur man blir smart, mitt svar brukar vara att det bara gäller att lägga ner en massa tid på böcker som andra inte orkar läsa. Där blottas ett problem med kunskapsutjämningen som inte sällan efterfrågas. Även om ”de som läser” skulle hålla föredrag en gång i veckan om sina slutsatser skulle det ändå inte kunna ersätta själva läsandet. Det är först när man själv sitter med en bok och själv börjar bearbeta texten som kunskapen verkligen utvecklas. I det avseendet håller jag med Jesper om att det viktigaste är att bygga upp institutioner som underlättar bildning.
Samtidigt så säger inte den slutsatsen så mycket, för trots att vi har både ABF och internet är det uppenbarligen så att de flesta ser på Scrubs istället för Harvey, och Metro är mer poppis bland unga än DN (för att inte tala om teoretiska tidsskrifter). Jag skulle nog säga att kunskapssamhället (som det ofta refereras till) inte per definition innebär en större kunskap. Tvärtom ställer det helt nya krav på individer att kunna sålla och hitta det relevanta. Jag har inte tänkt igenom frågan så mycket, så det är möjligt att jag senare får anledning att ändra ståndpunkt, men vi som är organiserade har väl en lika viktig uppgift i att begränsa som att expandera informationsflödet? Att det idag i teorin är enklare att ta till sig Marx kunskap innebär ju inte att det är det i praktiken.
I så fall kanske vår uppgift sträcker sig längre än att bevara biblioteken och bidragen till Arbetarnas bildningsförbund. Vi måste också använda dem, och bereda väg för människor att göra det på ett relevant sätt. Missförstå mig rätt, för jag menar inte att vi ska lägga upp detaljplaner för hur människors studier ska se ut. Men om vill att människor ska läsa kristeori räcker det inte med att räkna upp artiklar om kristeori, det kanske framförallt måste påvisas vilken artikel som är mest relevant för att man ska få tillräckligt med kunskap för att det ska bli både intressant och givande att läsa de andra. I det avseendet tycker jag att de ”intellektuella”, eller snarare organiserade socialister, har ett ansvar att bilda andra.
När arbetarrörelsen och den frikyrkliga rörelsen började sitt arbete i slutet av 1800-talet agerade de i ett tomrum. De var först med att rikta sig till arbetarklassen och de hade något att erbjuda som ingen annan kunde matcha. I det avseendet är det inte så konstigt att Folkets hus blev en naturlig samlingsplats, ett utrymme där studier och dans mötte varandra och kunde korsbefruktas. Vad vi behöver är ett 2000-talets Folkets hus, men hur vi bygger det kan jag inte svara på – än. Men jag vet att det inte kommer inbegripa isolerade rum där människor ensamma kan sitta framför laptopen och kolla på nedladdade tv-serier.
Den svenska inflationsutvecklingen är nästan på noll. Endast matpriserna och hyrorna (alltså det vi studenter lägger mest pengar på) håller den över nollstrecket. De senaste tjugo åren har vi fått vänja oss vid att vara rädda för det stora inflationsmonster som hotar att ödelägga ekonomin, inte minst när det nalkas avtalsförhandlingar. Istället för att bekämpa arbetslöshet har vi hållit ner prisutvecklingen. Detta trots att det inte finns några empiriska samband mellan låg inflation och hög tillväxt.
Enligt SvD beror den uppseendeväckande låga inflationen på att klädpriserna inte stigit. Och varför har de inte stigit? Människor har inte råd att betala för höjda klädpriser. Klädhandlarna vågar inte höja.
När världens 20 rikaste länder bestämmer sig för att pumpa ut 1000 miljarder dollar för att rädda ekonomierna är det lätt att höja på ögonbrynen. Vilka andra globala problem skulle så snabbt kunna få så mycket resurser? Det visar med all önskvärd tydlighet vad som är högst prioriterat under kapitalismen. Inte för att jag lägger några värderingar i det, det kapitalistiska samhället behöver sina banker och industrier.
Däremot är det konstigt att debatten inte varit större kring hur dessa pengar ska användas. Ska vi bara pumpa in dem i de sektorer som behöver det, alltså ge pengarna till företagen? Ett anspråkslöst förslag är att rikta dem mot arbetarklassen, alltså de som verkligen kommer att konsumera. Eventuellt höjd inflation är inga problem, det är snarare deflationen vi ska vara rädda för i dagsläget. Eller så gör vi som i South Park:
Det är onekligen intressanta saker som händer i Sverige och resten av världen, framförallt om man som jag är intresserad av politik och hur samhällen byggs upp och fungerar. Att militären valt att förlägga övningar för soldater som ska till Afghanistan och kriga mot terrorism hade varit en dröm att studera, i ett laboratorium. Men nu när det händer i våra förorter, i nationalstaten jag lever i, känns det mest skrämmande.
Svenska soldater ska i stridsmundering gå runt och säga ”Hej hur mår du?” till rinkebyborna som ofrivilligt får agera potentiella terrorister. Livgardet menar dock att det hela sker i het fredligt syfte och verkar inte särskilt orolig för att människor ska ta illa upp.
Om vi ska förstå hur detta kan ske, utan att det bli särskilt uppmärksammat i media kanske det är bäst att vi riktar blicken bort från just den händelse och till det svenska politiska klimatet. De senaste åren har vi sett de borgerliga partierna anföra av Folkparitet presentera en mängd rasistiska utspel. Det är populism och den har nog till viss del fått politikernas förtroende efter Fp:s valframgångar 2002, som delvis förklarades med att de krävt språktest för invandrare. Så har det fortsatt. Invandrare är ett problem och förorter som Rinkeby, Tensta och Rosengård har systematiskt framställts som livsfarliga problemområden, isolerade från resten av samhället. Om vi blickar ut över Europa kan liknande tendenser urskönjas.
Bloggen Guldfiske har leverat flera läsvärda artiklar om situationen i Italien, det land där den fascistiska rörelsen växt sig stark (texterna är nu sammanställda i ett häfte här). I Italien stiftas det undantagslagar som riktar sig explicit till rasminoriteter, främst romer, och militären patrullerar gatorna på vissa platser. Sådant borde få de flesta att höja garden när vi ser till situationen i Sverige.
Det var inte länge sedan försvarshögskolan i en rapport (som underkändes av en samlad skara proffesorer) målade upp Rosengård som en plats styrd av islamister. Nu ska militären som övning patrullera Rinkeby. Helt plötsligt verkar inte Italien vara särskilt långt borta. För uppriktigt nu, vem skulle bli genuint förvånad om militär nästa gång skickas med skarpladdade vapen för att hålla ordning i de så kallade problemförorterna?
