An injury to one is an injury to all

Under många veckors tid har jag vid upprepade tillfällen deltagit vid blockaderna av Lilla Karachi. Anledningen är att restaurangen vägrar att betala ut en del av lönen som en av de f.d. arbetarna har rätt till. Från början hävdade Karachi att alla deras arbetare jobbat vitt och att lönerna betalats ut som de ska, men med tiden har det visat sig att det nog inte var hela sanningen.

När jag stod utanför Karachi var det inte ovanligt att många undrade hur vi orkar stå där. Det är ju bara en arbetare som inte har fått sin lön, en enda medlem. Ändå har hundratals människor engagerat sig för honom. Som blockadvakter får vi inte betalt, men att restaurangen nu viker sig och går med på förhandlingar visar att vi trots det lyckats upprätthålla en tämligen effektiv blockad.

För mig är det självklart att ställa upp för kamrater som råkar illa ut, eftersom att varje liten konflikt också berör mig. Allting som gör att arbetsmarknaden blir osäkrare och att lönerna blir lägre kommer att få konsekvenser för oss som lönarbetar. Jag har själv varit anställd som diskare i krogbranchen, och jag vill också i fortsättningen kunna kräva ett vitt jobb med en garanterad lön och alla rättigheter jag enligt kollektivavtalen har. Om jag tillåter företagen att skapa en låglönemarknad, som har blivit en realitet i Stockholms restaurangbransch, hur ska då jag kunna ställa krav på ordentliga villkor?

När jag står och fryser utanför Lilla Karachi för en papperslös invandrares rätt till lön, så vet jag också att det är någonting jag tjänar på i längden. Och om jag någon gång skulle hamna i konflikt med min arbetsgivare kommer också jag att få stöd och hjälp. Det är det som kallas solidaritet. En för alla, alla för en.

Bloggtips: Pussel, Dom ljuger, Svensson, Slutstadium

Intressant? Låt fler läsa!

Läs även andra bloggares åsikter om Lilla Karachi, solidaritet, klasskamp, Gamla stan