För ett tag sedan beslutade Pride att ”våldsamma” organisationer, underförstått Antifascistisk Aktion, inte är välkomna på årets Pridefestival. Med tanke på att Pridefestivalerna uppstod efter den våldsamma Stonewall-kravallen känns det hela rätt så hycklande, men med tanke på liberalers naivitet och falskhet är det inte särskilt förvånande. För dem har det aldrig varit något problem att skriva om, tona ner och dölja historien för att det ska passa deras politiska agenda.
Liberaler har skaffat sig ett tolkningsföreträde i debatten och sitter på rätten att utan debatt bedöma vilket våld som är rätt, och vilket våld som är oförsvarbart. Därför är det ingenting konstigt att Pride, trots att det startade som en våldsam reaktion mot polisens behandling av homosexuella, idag förbjuder AFA men välkomnar poliser att gå i tåget (och sätter sin tilltro till att denna våldsamma gruppering ska skydda dem). Den homosexuella rörelsens (fullt berättigade) strävan efter att bli accepterande och de senaste årens samhälliga förskjutning mot en liberal diskurs öppnar upp för sånt här. Men även om det är förståligt att det kan gå så här, är det ändå oförsvarligt och falskt.
Människor går med i facket för att de har förtroende för att det faktiskt sköter deras intressen och slåss för sina medlemmar. De senaste åren har både LO och socialdemokratin gått mot en mer liberal diskurs, samtidigt som de skaffat sig en mesigare framtoning. Den senaste tiden har vi sett två väldigt uppmärksammade strejker: bussförare och sjuksköterskor. Båda gångerna har arbetarna varit väldigt stridsvilliga, båda gångerna har kostsamma strejker satts igång och båda gångerna har ledningen trots strejken gått med på halvdana avtal. Om facket vill behålla sitt förtroende och sina medlemmar funkar inte en sådan linje.
Så var det dags igen. Knappt en veckan efter att en 15-årig flicka fick sätta livet till i Växjö och mindre än 2 månader sen broraset i Härnösand så dör nu ännu en arbetare i vårat avlånga land.
Man börjar så smått undra vad fan det är som händer egentligen, har vi så undermålig säkerthet på våra arbetsplatser att folk ska behöva sätta livet till så ofta som nu sker.
Lite kortfattat så har regeringen dragit ner budgeten för AV med 1/3 sen de tillträdde för 2 år sedan och AI (som bedrev världsledande forskning i hur vårat arbete påverkar vår fysiska och psykiska hälsa) har de helt lagt ner (mer siffror och fakta om detta kan ni läsa på Josefin Brinks blogg).
Självklart kan man inte se riktigt än hur denna slakt av svenska arbetares säkerhet kommer påverka oss men inte allt för vild gissning säger att det jag länkar till ovan bara är en början.
Hur länge ska folk egentligen tåla den totalt idiotiska politik som förs och att tempot på våra arbetsplatser ökar allt mer med följden att vår säkerhet sätts ur spel?
Hur länge ska LO slicka röv på Svenskt Näringsliv innan de slår näven i bordet?
En dag som denna får Ken Ring stå för mina vidare tankar om dessa parasiter som sätter profit före liv.
Det har uppdagats att stödet för de röda inte varit så här stort i studentkorridorerna sedan 1968. Jag tycker inte alls att det är särskilt konstigt. Studenter lever de facto ett ganska stramt liv med lite pengar. P.g.a. det låga studiemedlet tvingas många kombinera heltidsstudier med extraarbete, utom de som har rika föräldrar som kan skjuta till pengar. Regeringen har knappast gjort någonting för att förändra situationen.
Detta, kombinerat med att alliansen genomfört en rad negativa förändringar inom utbildningsväsendet, tror jag är orsaken till att studenter sviker den sittande regeringen. Det är förstås så att många av dagens röda studenter en dag kommer att bli klara med sina utbildningar och så småningom få en bättre lön och ett finare liv, och de kommer förstås inverka på deras politiska ställningstaganden. Samtidigt har många akademikeryrken proletariserats och en högskoleutbildning är inte längre en garant för att ta plats i den privilegierade medelklassen. Så det är inte självklart att de likt 68-generationen (som många drar paralleller till) sviker allt de en gång stod för.
Jag väntar med spänning på att en ny studentrörelse ska växa fram, som ett svar på alla de angrepp studenter idag utsätts för. Om inte annat skulle det behövas, för just nu utnyttjas studenters situation av företag för att kunna dumpa löner. Vi får helt enkelt vänta och se vad framtiden för med sig.
Med jämna mellanrum talas det en massa om segregation och problem det medför, i regel med fokus på invandrare. Men den mest segregerade gruppen av alla hörs det sällan ett knyst om, i alla fall inte när man talar om hur segregerade grupper ska kunna införlivas i samhället.
Just nu är det tennisvecka i Båstad, och den som vill åka dit från Stockholm kan åka ett specialabonnerat tåg, om denne har 15000kr att lägga på tågbiljetten. I Båstad bjuds det sedan på partyliv och tennis, men vanliga människor lyser med sin frånvaro. Båstad är ett riktigt sommarparadis, men inträdet till paradiset är dyrt.
Sist jag skrev ett blogginlägg om Båstad klagade en i kommentarerna på att jag inte ville se överklassen som människor. Nog var det överdrivet, men han har i alla fall en poäng. Det är svårt att identifiera sig med de där människorna, för de har själva valt ett liv där de distanserar sig från allmänheten.
Överklassen och dess självvalda segregering skriver jag också om i senaste numret av Direkt Aktion (#54), köp och läs.
Enligt FN har alla arbetare rätt att bedriva facklig verksamhet, kruxet är bara att de inte utvecklat någon bra metod för att sätta åt dem som förhindrar facket att agera. I Sverige var det länge sedan staten försökte åtala fackligt aktiva för deras verksamhet, men de senaste årens hårda repression mot fackliga blockader har uppenbarligen fått åklagarna att tänka om. I Malmö har 26 strejkvakter åtalats för att de medverkade i en facklig stridsåtgärd, något som i vanliga fall brukar betraktas som grundlagsskyddad.
Åtalet är historiskt då det kommer att sätta ribban för hur mycket polisen har rätt att trakassera fackligt aktiva. Skulle strejkvakterna dömas vore det givetvis ett hårt slag mot hela arbetarrörelsen, eftersom att det skulle inskränka vår rätt att agera och frånta oss viktiga vapen i kommande konflikter.
Det har varit förvånansvärt tyst kring åtalet, vilket är synd. SAC gör sitt bästa för att uppmärksamma det, men det går väl sisådär. Jag hoppas att andra fackklubbar utanför syndikalisterna också skulle ta tag i den här frågan, för det rör dem i högsta grad.
Diverse borgare har på nätet lackat på att arbetarrörelsen minns sin historia och uppmärksammar att det var hundra år sedan Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern sprängde en bomb på fartyget Amalthea.
Det kanske kan tyckas konstigt att arbetarrörelsen firar ett våldsdåd, att sossar står och talar sig varma om sprängningen trots att de samma år som bomben small valde att utesluta Hinke Bergegren från SAP och samtidigt en gång för alla fullborda splittringen mellan Ungsocialisterna och socialdemokratin. Men Amalthea var inte en isolerad händelse. Det var endast toppen på ett isberg som tillsammans med Ådalen får symbolisera en av de mer våldsamma epoker i moderna Sveriges historia.
Samförståndet, den svenska modellen, fackliga rättigheter och rösträtt kom inte till för att folk var snälla. De uppstod genom våld eller hot om våld och även om Hjalmar Branting valde att fördöma dådet redan dagen efter, så har ändå sossarna mycket att tacka Amaltheamännen för. På samma sätt kunde Per-Albin Hansson dra nytta av 1917 års ryska revolution för att på första maj ställa ett ultimatum till borgarklassen: ge oss rösträtten annars kan vi inte hindra revolutionen.
Det finns olika sorters våld. Ett sorts våld är när arbetare tvingas att sälja sin arbetskraft, när militärer skjuter på strejkande arbetare eller när arbetsköpare anställer svartfötter. Ett annat sorts våld är bomber och hot.
Den solidaritetsrörelse som växte fram för Amaltheamännens frigivning var gigantisk, så stor att Hjalmar Branting som tidigare fördömt dåden valde att ingå i styrelsen för Amalthea-kommittén. Jag vet att det ikväll kommen en längre artikel om detta på SUF Stockholms hemsida som är riktigt läsvärd.
Jag hoppas att vi inte väljer att döma Amaltheamännen efter någon unken ohistorisk borgerlig moral utan istället försöker förstå de omännskliga handlingarna som arbetarklassen utsattes för under denna period, och som tillslut ledde fram till att det small. Och att vi också uppmärksammar et faktum att bomben faktiskt fick svartfötterna att vända hem till England.
Idag är det en nationell aktionsdag för 26 strejkvakter som åtlas för sin fackliga verksamhet. Allt stöd till dem! Det var nästan 100 år sedan varslade stridsåtgärder senaste bemöttes på det här viset. Ska vi vrida tillbaka tiden till 1908 eller vadå?
Det räcker tydligen inte med att våldta arbetarklassen på ett samhälligt plan, dom ger sig på tjejer också. Killar som våldtar tjejer är förstås inte någonting som endast händer inom överklassen, men de är knappast underrepresenterade i statistiken. Vi på Forever united önskar dom alla åt helvete!
Först trodde jag det var nyhetstorka, när rubriken ”KD angriper SD” nästan toppade nätupplagorna både hos DN och hos Svd. Jag menar, så konstigt är det väl inte att ett etablerat parti angriper ett populistiskt. Men efter att ha läst artikeln insåg jag vad som egentligen var nyheten, Kd följer de andra borgerliga politikerna och öppnar upp för att ta offentliga debatter med rasisterna. Man kan ju undra hur rubriksättarna tänkte. Det som framställs som ett angrepp är väl snarare ett accepterande av Sd som ett seriöst politiskt alternativ.
Sd är ett missnöjesparti. Det finns ett utrymme för dem eftersom att det inom den svenska poltiken inte finns några ordentliga alternativ. Det är ingen tillfällighet att de finner starkast stöd inom klassiska LO-yrken, det är ju hos dessa människor det senaste decenniets förändringar har slagit som hårdast. Förut fanns en stark arbetarrörelse och människor på arbetsplatserna som företrädde sitt parti. Socialdemokratin fanns när folket, och samtidigt ledde den fram till förbättringar. Numera har vi ett arbetarparti som helt svikit sina ideal och hellre lobbar för eko-kläder än klasskamp (ni vet ”miljön ska bli lika viktig som klasskampen var på 30-talet”, som Mona så vackert sa det). Och V apar mest efter. Klart som fan att folk blir trötta och letar alternativ.
Det tycks vara lite som kan stoppa Sd:s intåg i riksdagen nästa val, men lösning är knappast att ge dem politisk legitimitet och gratis mediautrymme genom att ”ta debatten”. All debatt om invandring med Sd är dömd att misslyckas, för det innebär att vi redan från början spelar efter deras regler. En sådan match är inte värd att ta. Vad vi istället behöver prata om är hur en vänsterpolitik faktiskt förbättrar för människor, men då måste det också finnas en vänsterpolitik att tala om.
Orden kommer från Svenska dagbladets ledarsida, där är de nämligen ordentligt upprörda över att Kommunal inte accepterade arbetsköparnas bud. Det är alltid lika hycklande med liberaler. De försöker alltid hävda hur viktigt facket är, men så fort facket inte putsar företagarnas skor, då får man höra.
”Därför är det svårt att förstå resonemanget om att det är arbetsgivarsidan som bär ansvaret för konflikten […]” tycker skribenten. Ja, det är klart att en liberal kommer ha svårt att förstå resonemanget. I deras lilla fantasivärld finns det inga motsättningar, och om nu motsättningar finns så kan de alltid bortförklaras som brist på ”socialt kapital” eller något annat nationalekonomiskt tjafs. Liberalismen måste förstås som något dubbelt, den imaginära liberalismen som liberalerna utgår från, och realliberalismen som är det verkliga resultatet av deras politik.I den imaginära utopin finns inga genomgripande konflikter, men i den reella världen vet vi ju alla att det som är bra för överklassen är dåligt för oss. (läs mer i Samir Amins bok Det liberala viruset)
Problemet uppkommer när de ska tillämpa sin fantasiteori för att förklara dagens samhälle. Det blir jobbigt när man ska förstå alla ”marknadsstörningar” som hela tiden tränger på. Svenska Dagbladet tycker att Kommunal strejkar för strejkandets skull, men varför skulle någon strejka bara för att och samtidigt riskera lock out och skit? Det är inga barnungar vi snackar om, utan proffsiga bussförare som vet vad de sysslar. För mig är det inte så svårt att se strejken som ett resultat av en djupare samhällig konflikt. Men i liberalernas värld där alla är jämlikar borde det inte ens behövas fack, så som ett försvar för sitt samhälle och sin idé måste de komma med diverse konstiga bortförklaringar varje gång klassamhället och dess motsättningar synligt kommer upp till ytan.
Med tanke på att de inte kan förklara en strejk bättre än sådär, måste man nästan tycka synd om dem. De fattar ju ingenting
