Hur bli kommunist 20 år efter murens fall? Det hela är mycket enkelt. Gå bara in på Common projects hemsida, sukta över de snygga skorna och bli upprörd över att samhället bygger på att majoriteten av dess medlemmar effektivt – genom att staten garanterar äganderätten – hålls borta från sådana skor.
En annan anledning att bli kommunist är att kommunister alltid blir bäst på allt. Ett bevis finns på Krukmakargatan i Stockholm, leta efter APC.
I ett tidigare inlägg efterfrågade jag en större diskussion om hur krispaket och sånt ska användas, alltså om vem som ska tvingas pröjsa kapitalismens kris och vad den ska få för konsekvenser. Frågan har minst sagt aktualiserats nu i dagarna, i och med att hamnarbetarna valt att gå ut i strejk med kravet att få företräda sina egna medlemmar vid varsel. Många fackförbund har lagts sig platt inför arbetsköparnas krav på lönesänkningar och uppsägningar, det gör inte Göteborgs hamnarbetare. Givetvis förtjänar de all respekt.
Svenska LO håller ofta fram kollektivavtal som en otroligt smart innovation som bringat arbetarklassen en massa bra saker, främst stabila lönehöjningar. Inte sällan klappar de sig på magen och berättar att i Frankrike är det inte ovanligt med militanta strejker, och rentav kidnappningar av chefer och ändå lyckas de inte nå upp till samma lönenivåer som här hemma. De har nog en poäng med att kollektivavtalen möjliggör sådant, men jag tror också att taktiken idag innebär stora problem. I senaste numret av den ungsyndikalistiska tidningen Direkt Aktion finns en intervju med en SEKO-ansluten arbetare, och jag tycker att han skildrar det hela väldigt bra:
- En paradox för LO är att de med ena handen måste skapa konflikter, ett hot om oordning. Men med andra handen måste de hålla tillbaka konflikterna för att kunna nå bestående resultat som bevaras genom avtal. Det stora bytet inom LO är att de byter arbetsfred mot bättre villkor, och det betyder att man under avtal måste hålla tillbaka strejker och protester. Men facket centralt har varit så effektiva på det att rösterna tystnat på många arbetsplatser, det finns få kvar inom facket som vet hur man tar strid. Och det märks av i LO-toppen: Det är någonting som saknas, någonting som gör att de inte längre får igenom sina krav i förhandlingarna. Det är inget tryck nerifrån längre, och de vet inte hur de ska kunna skapa det.
Än så länge har svenska fackföreningar kunnat ligga långt fram i löneutvecklingen, men inte sällan får jag en känsla av att man på vägen tappat den grundläggande insikten om att det måste till ett hot för att förhandlingar ska gå vägen. Och på arbetsplatserna saknas ofta arbetarkollektiv som är tillräckligt starka för att kunna starta strejker. Jag diskuterar gärna frågan, för jag har ingen större insyn, men jag tror inte det är någon tillfällighet att gruv- och hamnarbetarna är de som tydligast har attackerat kapitalisternas krav på sämre villkor. Där har vi starka kollektiv som också har en erfarenhet av att ta konflikter.
Om denna kris ska kunna utvecklas till någonting bra krävs det att vi behandlar krispaketen som någonting politiskt, någonting som är allt annat än neutralt och som vi inte kan skapa ett konsensus kring. Jag tycker att den amerikanske marxisten David Harvey framhåller det på ett ypperligt sätt i en artikel som nyligen publicerades i tidningen Red Pepper. Där kommer han med några förslag på hur de otaliga miljarderna kan användas på andra sätt än att endast pumpas in i krisdrabbade banker och företag, framförallt genom att hjälpa människor att inte bli vräkta.
Men att sådana reformer ska komma till skott känns närmast utopiskt med tanke på att det inte finns någon arbetarrörelse som kan lägga kraft bakom kraven, i alla fall har vi inte sätt en sådan än. Därför är det väldigt intressant när sådana här, om än små, initiativ som Hamn4ans strejk dyker upp. Det visar på att krisens utgång inte är helt självklar än.
Konfliktbloggarna Krastavac och Jesper har inlett en riktigt intressant diskussion om arbetarklassens bildning och intellektuellas ansvar. Här kommer ett bidrag från mig.
Ibland hamnar jag i diskussioner om hur man blir smart, mitt svar brukar vara att det bara gäller att lägga ner en massa tid på böcker som andra inte orkar läsa. Där blottas ett problem med kunskapsutjämningen som inte sällan efterfrågas. Även om ”de som läser” skulle hålla föredrag en gång i veckan om sina slutsatser skulle det ändå inte kunna ersätta själva läsandet. Det är först när man själv sitter med en bok och själv börjar bearbeta texten som kunskapen verkligen utvecklas. I det avseendet håller jag med Jesper om att det viktigaste är att bygga upp institutioner som underlättar bildning.
Samtidigt så säger inte den slutsatsen så mycket, för trots att vi har både ABF och internet är det uppenbarligen så att de flesta ser på Scrubs istället för Harvey, och Metro är mer poppis bland unga än DN (för att inte tala om teoretiska tidsskrifter). Jag skulle nog säga att kunskapssamhället (som det ofta refereras till) inte per definition innebär en större kunskap. Tvärtom ställer det helt nya krav på individer att kunna sålla och hitta det relevanta. Jag har inte tänkt igenom frågan så mycket, så det är möjligt att jag senare får anledning att ändra ståndpunkt, men vi som är organiserade har väl en lika viktig uppgift i att begränsa som att expandera informationsflödet? Att det idag i teorin är enklare att ta till sig Marx kunskap innebär ju inte att det är det i praktiken.
I så fall kanske vår uppgift sträcker sig längre än att bevara biblioteken och bidragen till Arbetarnas bildningsförbund. Vi måste också använda dem, och bereda väg för människor att göra det på ett relevant sätt. Missförstå mig rätt, för jag menar inte att vi ska lägga upp detaljplaner för hur människors studier ska se ut. Men om vill att människor ska läsa kristeori räcker det inte med att räkna upp artiklar om kristeori, det kanske framförallt måste påvisas vilken artikel som är mest relevant för att man ska få tillräckligt med kunskap för att det ska bli både intressant och givande att läsa de andra. I det avseendet tycker jag att de ”intellektuella”, eller snarare organiserade socialister, har ett ansvar att bilda andra.
När arbetarrörelsen och den frikyrkliga rörelsen började sitt arbete i slutet av 1800-talet agerade de i ett tomrum. De var först med att rikta sig till arbetarklassen och de hade något att erbjuda som ingen annan kunde matcha. I det avseendet är det inte så konstigt att Folkets hus blev en naturlig samlingsplats, ett utrymme där studier och dans mötte varandra och kunde korsbefruktas. Vad vi behöver är ett 2000-talets Folkets hus, men hur vi bygger det kan jag inte svara på – än. Men jag vet att det inte kommer inbegripa isolerade rum där människor ensamma kan sitta framför laptopen och kolla på nedladdade tv-serier.
Den svenska inflationsutvecklingen är nästan på noll. Endast matpriserna och hyrorna (alltså det vi studenter lägger mest pengar på) håller den över nollstrecket. De senaste tjugo åren har vi fått vänja oss vid att vara rädda för det stora inflationsmonster som hotar att ödelägga ekonomin, inte minst när det nalkas avtalsförhandlingar. Istället för att bekämpa arbetslöshet har vi hållit ner prisutvecklingen. Detta trots att det inte finns några empiriska samband mellan låg inflation och hög tillväxt.
Enligt SvD beror den uppseendeväckande låga inflationen på att klädpriserna inte stigit. Och varför har de inte stigit? Människor har inte råd att betala för höjda klädpriser. Klädhandlarna vågar inte höja.
När världens 20 rikaste länder bestämmer sig för att pumpa ut 1000 miljarder dollar för att rädda ekonomierna är det lätt att höja på ögonbrynen. Vilka andra globala problem skulle så snabbt kunna få så mycket resurser? Det visar med all önskvärd tydlighet vad som är högst prioriterat under kapitalismen. Inte för att jag lägger några värderingar i det, det kapitalistiska samhället behöver sina banker och industrier.
Däremot är det konstigt att debatten inte varit större kring hur dessa pengar ska användas. Ska vi bara pumpa in dem i de sektorer som behöver det, alltså ge pengarna till företagen? Ett anspråkslöst förslag är att rikta dem mot arbetarklassen, alltså de som verkligen kommer att konsumera. Eventuellt höjd inflation är inga problem, det är snarare deflationen vi ska vara rädda för i dagsläget. Eller så gör vi som i South Park:
Det är onekligen intressanta saker som händer i Sverige och resten av världen, framförallt om man som jag är intresserad av politik och hur samhällen byggs upp och fungerar. Att militären valt att förlägga övningar för soldater som ska till Afghanistan och kriga mot terrorism hade varit en dröm att studera, i ett laboratorium. Men nu när det händer i våra förorter, i nationalstaten jag lever i, känns det mest skrämmande.
Svenska soldater ska i stridsmundering gå runt och säga ”Hej hur mår du?” till rinkebyborna som ofrivilligt får agera potentiella terrorister. Livgardet menar dock att det hela sker i het fredligt syfte och verkar inte särskilt orolig för att människor ska ta illa upp.
Om vi ska förstå hur detta kan ske, utan att det bli särskilt uppmärksammat i media kanske det är bäst att vi riktar blicken bort från just den händelse och till det svenska politiska klimatet. De senaste åren har vi sett de borgerliga partierna anföra av Folkparitet presentera en mängd rasistiska utspel. Det är populism och den har nog till viss del fått politikernas förtroende efter Fp:s valframgångar 2002, som delvis förklarades med att de krävt språktest för invandrare. Så har det fortsatt. Invandrare är ett problem och förorter som Rinkeby, Tensta och Rosengård har systematiskt framställts som livsfarliga problemområden, isolerade från resten av samhället. Om vi blickar ut över Europa kan liknande tendenser urskönjas.
Bloggen Guldfiske har leverat flera läsvärda artiklar om situationen i Italien, det land där den fascistiska rörelsen växt sig stark (texterna är nu sammanställda i ett häfte här). I Italien stiftas det undantagslagar som riktar sig explicit till rasminoriteter, främst romer, och militären patrullerar gatorna på vissa platser. Sådant borde få de flesta att höja garden när vi ser till situationen i Sverige.
Det var inte länge sedan försvarshögskolan i en rapport (som underkändes av en samlad skara proffesorer) målade upp Rosengård som en plats styrd av islamister. Nu ska militären som övning patrullera Rinkeby. Helt plötsligt verkar inte Italien vara särskilt långt borta. För uppriktigt nu, vem skulle bli genuint förvånad om militär nästa gång skickas med skarpladdade vapen för att hålla ordning i de så kallade problemförorterna?
”Bortsett från den nya kraftpotens, som uppstår när många krafter sammansmälter till en totalkraft, åstadkommer redan den sociala kontakten i de flesta produktiva arbeten en tävlan och en säregen stimulering av livsandarna som ökar den enskildes prestationsförmåga [...]”
Citatet kommer från Karl Marx (Kapitalet band 1, kap 11) och behandlar egentligen kapitalets produktionsprocess och vad som händer när enskilda producenter börjar samverka under Kapitalets kommando och plan. Det hela är lite flummigt och ska nog ses som ett uttryck för den tidsperiod Marx verkade i snarare än det viktigaste Marx bidragit med, men jag tycker ändå det passar rätt bra som inledningsord på samarbetet Forever United just inlett.
Bloggen har uppdaterat sporadiskt under tiden den har existerat, och ändå har mer än 7000 personer besökt den. I framtiden hoppas vi kunna leverera fler läsvärda inlägg samt ta en större plats än vi gjort innan. Som ett led i detta har vi lämnat isoleringen och trätt in i gemenskapen. Numera är vi en del av Konfliktportalen, en samling vänsterbloggare som gör gemensam sak för att hjälpa varandra. För det är ju vad det innebär att förverkliga sig själv som människan, att bli en del av en grupp och samarbeta.
Kapitalisterna startade krisen, men om vi inte vill betala för deras girighet får vi se till att länga notan i ansiktet på dem. I England går tiotusentals människor ut på gatorna och säger ifrån, samma mönster ser vi i flera andra europeiska länder. I Sverige är det betylidgt lojare stämning, men positvt är i alla fall att Byggnads inte tänker göra som Metall och lägga sig platt för arbetsköparnas krav, utan kräver ordentliga löner trots krisen. Det viktiga är att människor inte finner sig i att betala för en kris som inte är deras.
Svenska studenters CSN-tid ska nu förkortas och det borde kunna vara en tända gnista för en levande svensk studentrörelse. Arbetarklassen på universiteten har länge tvingats leva under usla förhållanden, ta jobb hos bemanningsföretag för att hanka sig runt och upplevt hur en stor bostadsbrist kan göra ens hemförhållande lika prekärt som på arbetet. Förhoppningsvis kan CSN-fråga tända dem och då är det vår uppgift att koppla samman den med allt annat som händer i världen. Vi får återkomma till ämnet i mer ordentliga inlägg, tills vidare är det bara att längta sig över havet till Storbrittanien.
