Är det möjligt att demokratisera universitetet? Frågan som har framkallat olika svar och praktiska experiment under de gångna fyra eller fem decennierna är återigen på agendan. Men dess parametrar har förändrats. ”Massuniversitetet” från 1960- och 70-talen är inte dagens företagsuniversitet, på samma sätt som den tillsynes stabila tillväxt som låg till grund för den tidigare expansionen av högre utbildning, står i kontrast till en zombienyliberalism som skapar nedskärningar utan att kunna sälja idén om en verklig återhämtning i framtiden.

De huvudsakliga drivkrafterna bakom den första globala cykeln av studentrevolter var, väldigt schematiskt, motsättningen mellan den sociologiska ”demokratiseringen” av universiteten – den selektiva integrationen inom högre utbildning av skikt som tidigare hållits utanför, i linje med förändringar på arbetsmarknaden och den nationella ekonomiska politiken – och maktens och privilegiernas feodala karaktär inom dessa institutioner. En blick på kraven hos studentrörelserna innan 68 visar en stark närvaro av en allmän socialdemokratisk ideologi om medborgarskap baserad på arbete och det kollektivas bästa, medierad genom lämpliga former av deltagande och representation. En radikal reformistisk vision om studentdeltagande i beslutsprocessen (universitetets styrelse) och det intellektuella innehållet (läroplaner, definition av discipliner) var en lämplig och immanent kritik av den paternalistiska och teknokratiska diskursen som ackompanjerade massuniversitetets framväxt. Precis som maktutövarna alltid har föredragit att ha en administrerad demokrati, har former av självbestämmande och autonomi vuxit fram genom motstånd. Och när autonomi, mognad och kritisk diskussion är komponenter av en institutions ideologi (idag kan vi kanske lägga till kreativitet, innovation och till och med radikalism), är det inte konstigt att några av dess invånare ”överidentifierar” sig med dem.

Om vi nu utgår från några gemensamheter mellan universitetskamperna kring 1968,[1] är det noterbart hur snabbt alla visioner om en intern, deltagande universitetsreform i en demokratisk riktning övergavs för en orubblig auktoritarism (på många sätt dessa rörelsers huvudmål), de visionerna och de politiska krav som restes av subjekt, rum och kamper utanför universiteten (anti-imperialistiska befrielsekamper, radikal arbetarkamp, feminism, radikala svarta och minoritetsgrupper, men också andra auktoritära institutioner, från armén till psykvården). Rörelsen från en frustrerad önskan att delta till övergivandet av universitetet som en strategisk, eller rent av taktisk, plats för kamp förblir sin kortvarighet till trots fylld av experiment och lektioner – fastän de inte problemfritt kan införlivas i nuet. ”I och emot” var andan i erfarenheter som Kritische Universität i Berlin och Università Negativa i Trento, erfarenheter som delvis var kapabla att kombinera kritiken och förändringen av undervisningens innehåll och form, genom att ta det politiskt nödvändiga tid och rum som krävdes för det.

Frågan om makt tjänstgjorde här som en brygga mellan politik i universitetet, mot universitetet och bortom universitetet.  Då det är nära nog omöjligt att använda rum och tid på ett antagonistiskt och emancipatorisk sätt utan någon sorts maktutövning. Hur det än organiseras, så måste frågan ”Vem är det som bestämmer?” av nödvändighet ställas för att kunna flytta politiseringen av universiteten bortom dess fysiska och institutionella gränser. Ödet hos det kraftfulla ledordet ”studentmakt” vittnar om detta. I förordet till den eponyma samlingen från 1968, utgiven av New Left Review, kan spänningarna, återvändsgränderna och potentialerna tydligt registreras:

Men, på gott och ont, är alla dessa impulser (radikalerna eller måttliga) manifestationer av revolutionen underifrån, tillsammans med hastigt sammankallade kommittéer för handling; diskussionen; nödvändigheten att, i både praktiska och psykologiska termer, att kontrollera allt från föreläsningar till telefoner, till bespisningen. Desto fler anledningar för radikalerna i denna atmosfär att komma ihåg: fullständig kontroll för en vecka, eller en månad, är inte detsamma som fiendens kapitulation. Men det betyder inte att kontrollen var värdelös när fienden kommit tillbaka, eller att konfrontationen med systemet på studenters egen mark skedde i onödan… [Det] är värt att komma ihåg att studentmakt, som ofta angrips för att vara en begränsad och förryckt fas, fortfarande betyder vad det avser: studenters makt att bestämma sin utbildnings stuktur och innehåll. Självklart är det slutgiltiga målet att ett revolutionärt arbetarklassblock förenas; men studentens omedelbara makt finns på hans universitet, hans gymnasium, där han arbetar som student.[2]

Detta berömvärda strategiska mål – att, med leninistiska termer, skapa någonting likt en ”dubbelmakt” på universitetet – var, vissa skulle säga av nödvändighet, kortlivat, då några skyndade mot det ”slutgiltiga målet” medan andra åter slog in på de små reformkravens stig. I sin studentkaraktär framträder politisk handling på universitetet som i dubbel bemärkelse flyktigt: dess kollektiva grund vilar på ett relativt snabbt omslag (på tajmingen med terminer, examinationer etc.), på dess utarbetning utarbetning och på dess  brådskande kall att kartlägga samhället som totalitet – bortom sig självt, att angripa högre auktoriteter, att ta del i bredare kamper. Den sociologiska inbillningen hos studenterna vid Nanterre, vilka var bland katalysatorerna vid maj 68 i Paris, blottlade det: ”Utgångspunkten, universitetet, är inte tillräckligt. Motsättningarna tar plats på samhällets helhetliga nivån, och universitetet är implicerad i den.”[3]

Trots sin skörhet kan studentpolitikens flyktiga natur på universiteten också betraktas som en styrka: trots universitetslivets segmenterade och ofta instrumentaliserade karaktär på institutionerna, tillåter den, om den repeteras, en flytande formering av en särpräglad form av kollektivitet. Då universitetet på en och samma gång reflekterar, och tidvis förvärrar, splittringarna och motsättningarna i samhället i stort, kan det också ena studenter på ett sätt som korporativistiska och fragmenterade intressen inte kan. Detta har skickligt lagts ut av den spanska forskaren Carlos Sevilla, som noterar att ”studenter inte konstituerar en klass, utan snarare finner sig själva situerade under tillfälliga villkor: de är intellektuella lärlingsarbetare som finner sig själva upplösta och neutraliserade i samma stund som de som en gemenskap uppnår självmedvetande. Men under studiernas kortvariga mellanspel konstituerar de en kompakt grupp som har uppvisat en enorm politisk ingivelse i land efter land.”[4]

Förtrupp, katalysator, gnista: studenthandlingar har gång på gång, långt före 1968, sporrat bredare, och stundtals långlivade, kamper – och även om det fortfarande är oklart i vilken utsträckning studentupproret mot ConDems[5] attack mot universitetet kommer att spridas till bredare sociala rörelser, är dess politiska impuls skönjbar i fackföreningarna: ”Storbritanniens studentrörelse har definitivt satt fackföreningsrörelsen på plats. Deras massproteser mot de höjda universitetsavgifterna har uppfriskat de politiska elementen mer än vad hundra debatter, konferenser och beslut varit förmögna till”.[6] I motsats till de som önskar begränsa protesterna till representativa kanaler, överbestämda av klassmakt, ekonomiska tillgångar och ideologisk tröghet, kan demokrati också vara namnet på de typer av kollektiv och direkt aktion, som ockupationer, vilka – medan de kringgår de etablerade ”demokratiska” procedurerna eller blir utmålade som illegala av överheten – genererar sin egen form av legitimitet underifrån.

Men trots analogierna och kontinuiteten – om inte i praktikerna så i alla fall i utmaningarna man står inför – måste reflektioner över demokratins möjlighet på universiteten konfrontera en situation som bär på andra potentialer och sätter upp andra gränser för egalitär och emancipatorisk kollektiv handling än de som registrerats av tidigare rörelser. Viktigast är kanske att de makter vi möter är av en annan natur: även om överheten och den paternalistiska statsideologin inte försvunnit helt, är de idag beroende av kontrollsätt och mått som har marknadskonkurrens som sin modell och finansiellt tvång som metod – vare sig det rör sig om att forma universitetet som ett företag eller att med hjälp av skulder disciplinera studenterna genom deras framtida yrkesliv. Genom den nyliberala regementalitetens nu familjära och perversa ironi – som bygger på idén om individen som sin oalienerbara (men fullständigt alienerade) egendoms, humankapitalets, entreprenör – då fortsatta omstrukturering och minskade tillgång till universiteten marknadsförs som ett nytt sätt att implementera ”studenters makt att bestämma strukturen och innehållet i sin utbildning”. Eller med Brownrapportens[7] ord: ”Vårt förslag sätter studenter i första rummet. Populära högre utbildningar kommer kunna expandera för att möta studenters efterfrågan. Studenter kommer att bli bättre informerade om de alternativ som de har. Deras val kommer att forma den högre utbildningens landskap.”[8]

Studenmakt 2.0 är en enastående lektion i samtida alienation: kollektivt frånskurna all meningsfull makt och individuellt överlämnade till prekaritet och ångest, är studenter som väljande konsumenter i sin statistiska existens det suveräna subjekten! I marknadsekonomins demokrati är det fullt rimligt att slå fast att studentens ”val” – för att inte tala om exempelvis studielånens kvävande tyngd – demokratiskt kan innebära att flera institutioner, universitetsplatser och jobb försvinner. Konsumentfolket har talat…

Om vi har den verkliga antropologiska inverkan av subjektets varufiering och dess nyliberala styre i åtanke, entreprenörsmodellernas genomträngning av självet och det sociala förbudet av kollektiv solidaritet, finns det någonting inspirerande i den kortlivade klassen-som-inte-är-en-klass kapacitet att göra uppror mot att underkastas Browne & co. Viss ära bör förstås tillfalla krisen och de återkommande sprickorna på ”kapitalrealismens”[9] skinande yta. Allt fler inser att det ideologiska konsumentsubjektet är ett enda stort Ponzi-schema. Man att i detta se en ny version av den levda erfarenheten av att inte ha någon framtid vore otillräckligt. Istället måste vi se studentmobiliseringen kring krav som i många fall inte kommer att röra dem personligen (eftersom att de ny avgifts- och finansieringsåtgärderna träder endast rör nästa generation), är upprättandet av solidaritet mellan de som inte har någon framtid – förutom en omsluten av skulder och nära nog total frånvaro av kontroll över vardagslivets platser och tider.

Om vi vill insistera på demokratins idé – kollektiv egalitär solidaritet, och imperativet att vidta vissa kontrollåtgärder över villkoren för samhällig reproduktion, mot illusionen om individuella val – krävs det att demokratins innehåll ges företräde framför dess form. Med företräde mena jag inte att organisatoriska och processuella frågor ska lämnas åt sidan, men att de istället för att fetischistiskt behandlas som lösningar i sin egen rätt, ska de formas av försöken att komma tillrätta med den individuerade konsumenten och upptäckten av handlingsformer bestämda av gemensamma behov och solidaritet. Med andra ord är ”inte problemet att gemensamt reda ut hur vi kan bestämma vad vi gör, utan hur vi ska göra det som kan bli de gemensamma beslutens objekt, och inte längre att göra det som bara kan undfly de som gör det”.[10]

Medan den demokratiska reformismens gränser under 1960-talet sattes av etablerade makthavares motstånd, så möter idén om beslutsprocessens demokratisering i dagens universitet inte bara institutionella och ideologiska hinder, utan också strukturella och finansiella. Om universitetets demokratisering främst tänkt som en processuell fråga – exempelvis genom att öka studenters och personalens deltagande i de icke-transparenta och skadliga, av ”ledningsgrupperna” nu monopoliserade, beslutsprocesserna – riskerar man att möta det klassiska problemet med arbetares deltagande i styrelser: att få inflytande över universitetens budgetar som bestäms av regeringspolitikens åtstramningar, kan helt enkelt betyda att man görs ansvariga för att administrera underskottet. I en sektor som våldsamt har omstrukturerats efter Torie-fantasier och anti-social darwinism, är det gemensammas bästa inom en institution som sådant perfekt kompatibelt med försök att underminera ”konkurrenterna” – d.v.s. kollegor och kamrater på andra institutioner. Denna försiktiga och skeptiska kommentar angående en särskilt idé om det demokratiska universitetet är inte tänkt att underminera försök att gå emot maktens nya former vilka genomsyrar våra institutioner – former som är desto mer försåtliga då de, i linje med doktriner som New Public Management[11], övergivit ren auktoritarism för kapillär kontroll över beteenden genom oupphörlig granskning, mätning och utvärdering. Å andra sidan skulle ett ”övergångsprogram” för ett demokratiskt universitet med säkerhet behöva vidta kollektiva åtgärder mot sådana sorters styrelsemakt som utgör en nödvändig mellaninstans för implementeringen av regerings utbildningspolitik. Utan inbördes ordning: upphäv stadgar som överlåter styrandet av universitetet till opålitliga råd och styrelser; möjlighet till kontroll eller vetorätt över budgetfrågor som rör studenter och personal; val och återkallande av ledningen. Under rådande förhållanden skulle troligen dessa ”icke-reformistiska reformer”[12] bli utskrattade som omöjliga – kanske ett vittnesmål om faktumet att meningsfulla processuella förändringar, till skillnad från vissa vilseledda uppfattningar om reformism, på många sätt är svårare än allvarliga, om än flyktiga, erfarenheter av demokrati.

Om vi istället börjar vid slutet kanske tanken på ett demokratiskt universitet är mindre avskräckande eller mystiskt. Även om de inte lett till en ny kraftfull organisationsform, varken utom eller inom institutionen, har de senaste månaderna (och om vi blickar utanför Storbritannien, det senaste årtiondet eller så) inneburit en spridning av kollektiva handlingar vilka skapar en sorts demokratisering underifrån.[13] Väldigt anmärkningsvärt, och i kontrast till tidigare cykler av universitetskamp som var ett svar på den auktoritära splittringen mellan lärare och studenter, är att kombinationen av drastiska angrepp på universiteten och en delad erfarenhet av arbetets prekaritet har tillåtit en ej tidigare skådad gemensamhet i kamperna (den är inte överallt närvarande, men ändå verklig). Under sin milda och oskyldiga framträdelse är ’Vi stödjer våra lärare’ en potentiellt sätt ganska subversiv slogan (om den besvaras och översätts till en annan universitetspraktik). Detta är solidaritetshandlingar som fortfarande befinner sig i en relativt embryonisk form, och som fortfarande inte blivit fult utökade till alla arbetare på universitetet – där hierarkin mellan arbetare, och att många är osynliga, är lika allvarlig som på andra platser. Men med det sagt ser vi att fackföreningar på gräsrotsnivå, som har blivit disciplinerade in i en smal och, om nödvändigt, korporativistisk aktivitet eller symboliskt kampanjande, har börjat muteras till organ kapabla att stödja studenters handlingar och börjat ställa substantiella frågor om vilket typ av universitet vi vill arbeta, lära och undervisa i.

 Dessa utvecklingar är både för små, i termer av utövad makt, och meningsfulla, då de utvecklar, på nivå med vardagens liv och arbete, praktiker och strävanden som är fundamentalt motsatta vår verksamhets underordning under ackumulationens imperativ, konkurens och profit och de löjliga styrningssätt som förkroppsligar dem. Ett demokratiskt universitet kan enkelt ses som en motsägelse: lärare utövar fortfarande en extremt viktig makt över studenter (deras betygssättning sållar dem för arbetsmarknaden), hierarki är onekligen en ofrånkomlig aspekt av pedagogik, och i en allt allvarligare betydelse är tillgången till universiteten och möjligheten att dra fördel av dem är inte demokratiskt distribuerad. Men universiteten har trots allt detta, eller kanske delvis på grund av deras arvsliga kontinuitet med ovanligt förkapitalistiska och icke-instrumentella principer, återigen bevisat sig vara kuvöser för hälsosam indignation över nedmonteringen av det gemensamma och offentliga för att kunna rädda en allt ojämlikare, destruktivare och skröpligare kapitalism. Det är inte ett avantgarde, men det är en början.

Översatt från Bailey, Michael och Freedman, Des (2011).The Assult on Universities. A Manifesto for Resistance. London: Pluto Press.

24 november: Bokblocket namnges

Den 24 november, några timmar efter att studenter, bärandes vadderade sköldar målade som böcker, drabbat samman med polisen i Rom, rapporterar Wu Ming:

Vår roman Q har drabbat samman med den italienska polisen. Studenter och lärare är på krigsstigen. Upplopp och demonstrationer över hela landet. Gymnasieskolor och universitet ockuperade av studenter. Våldsamma konfrontationer med polisen framför Senaten. Berlusconis utbildningsreform möter ett obevekligt motstånd, och faktumet att regeringen är i kris gör att rörelsen reser sitt månghalsade huvud ännu högre. Denna eftermiddag, i Rom, konfronterade studenter snuten medan de bar sköldar försedda med boktitlar. Budskapet var: det är kulturen själv som kämpar mot nedskärningarna; böckerna själva slåss mot polisen. Det var mitt i detta virrvarr som vår roman Q visade sig, och till på köpet i gott sällskap: Moby Dick, Don Quixote, Platons Staten, Tusen platåer… Dessa bilder dök upp på de viktigaste dagstidningarnas hemsidor. Det säger sig självt, att vad som än händer är vi stolta över vad vår roman gör på gatorna. Omnia sunt communia!*

En kommentar av detta inlägg är första posten om ”Bokblock” på internet.

28 november: ett nytt narrativ för striden

När de intervjuas i dagstidningen Il Fatto Quotidiano  låter Wu Ming oss ta en närmare titt på klassikerna som studenterna väljer att sätta på sina sköldar

Låt oss ta en titt på frontlinjen.

Boccacios Decamerone, som handlar om människor som delar berättelser medan de väntar på att pesten ska upphöra.

Asimovs Den nakna solen, som är en beskrivning av en värld där människor inte längre rör vid varandra.

Melvilles Moby Dick , som är en episk saga om besatthet.

Cervantes Don Quixote, historien om en stolt, ädel man som vilseleds av en föråldrad ideologi (den chevalereska).

Petronius Satyricon, beskrivningen av en girig, dekadent makt.

Henry Millers Kräftans vändkrets (eng. Tropic of cancer), en bit ’auto-fiktion’, en skandalös mix av autobiografi och fiktion.

Lenins Vad bör göras?, som behandlar organsationsproblemet.

Deleuze och Guattaris Tusen platåer, på temat nomadism, den nomadiska krigsmaskinen. Ska vi summera? […]

Vår värld är infekterad av pesten (Decamerone). Pesten är atomiseringen av samhälliga relationer (Den nakna solen). De som vägrar detta tillstånd är ofta offer för en besatthet som förlamar deras initiativ (Moby Dick), det vill säga: besatta av ’Honom’, Den elakartade valen Silvio, denna ’berluscocentrism’ som affekterar den offentliga diskursen. Denna besatthet blir ett ideologiskt hinder och får oss att attackera väderkvarnar som ställs ut för oss likt beten (Don Quixote). Risken är att bli hänförd av bilden av en våldsam, sexberoende, evigt festande makt (Satyricon). Vi kan endast undvika denna risk genom att finna en ny berättelse, vårt egna narrativ som kommer att bryta in i denna värld som en riktig skandal (Kräftans vändkrets), motsatt alla skandaler vi ser i media. Framträdandet av en ny, enhetlig, konfliktbärande subjektivitet skulle vara en oacceptabel skandal. För som den gamla maximen lyder: ’For it must needs be that scandals come’  [svenska 'Förförelserna måste ju komma'] (Mat 18:7). Därav organisationsproblemet (Vad bör göras?) och, kanske, behovet av att läsa Lenin igen, förkasta vad som måste förkastas, förbättra vad som kan förbättras.

Organisationsprocessen idag kan förstås inte längre sikta på att bygga proletariatets parti som under 1900-talet: organisering måste ta fiendens överlägsna rörlighet i beaktande; den måste göra oss kapabla att slåss i en ständigt skiftande situation, ett scenario av konstant deterritorialisering (Tusen platåer). Hur som helst. Utan narrativ, utan berättelser att berätta kring lägerelden under natten, är varje gerillastridsföring i öknen dömd att misslyckas. Så återvänder vi till den första boken, Decamerone: det är tack vara berättelserna vi berättar för varandra som vi kan hindra pestens spridning.

Nåja, Q är den enda boken i ’Bokblocket’ vars författare fortfarande lever. Borde de endast ha valt döda skribenter? Vi skulle kunna säga att Q representerar kampens ’här och nu’, behovet att handla nu.

7 december: Bokblocket kommer till London

Inspirerade av, och i solidaritet med italienarna och deras demonstrationer mot Berlusconis utbildningsreformer, tillverkas en samling böcker i mänsklig storlek inför de nationella demonstrationerna den 9 december mot nedskärningar. Då konst och humaniora är huvudmålet för nedskärningarna i Storbritannien, är detta ett bokstavligt uttryck för litterärt motstånd.

8 december: det demokratiska biblioteket

Uniriot.org – Network of Rebel Faculties – satte igång en omröstning för att kollektivt bestämma vilka böcker som skulle vara med i Bokblocket den 14 december. Resultatet blev:

Viljan att veta  - Sexualitetens historia band 1, av Michel Foucault

1984, av George Orwell

Den obefintlige riddaren, av Italo Calvino

Om arternas uppkomst, av Charles Darwin

Noi saremo tutto [eng. We shall be all], av Valerio Evangelisti

Etiken, av Baruch Spinoza

Fahrenheit 451, av Ray Bradby

Fight club, av Chuck Palahniuk

Doktor Zjivago, av Boris Leonidovich Pasternak

In ogni caso nessun remorso [eng. Without a glimmer of remorse], av Pino Cacucci

Den gudomliga komedin, av Dante Alighieri

Q, av Luther Blisset

What a body can do, av Gilles Deleuze

Cyborg manifesto, av Donna Haraway

Total cheops [eng. Total chaos], av Jean-Cladue Izzo

Odysséen, av Homeros

Stormen, av William Shakespeare

Chockdoktrinen, av Naomi Klein

Komiska förskräckta krigare, av Stefano Benni

Onda andar, av Fjodor Dostojevskij

9 december: italiensk press å nationens vägnar åt sig äran

Bokblocket – skumböcker/sköldar uppfunna på La Sapienza-univerisitetet i Rom – marscherar nu också i London.  – Antonio Castaldo, Corriere della Sera

9 december : pressrelease för Bokblocket London

Bokblocket förenar sig med studenternas och de offentliganställdas protest för att affirmera och försvara det som är under attack: våra universitet, offentliga bibliotek, läskunnighet, tänkande, kultur och jobb. De senaste veckornas fredliga försök att göra det har av polisen mötts med batonger, kravallsköldar och hästar. Det är inte isolerade brutala incidenter, utan en del av systemets institutionaliserade våld. Genom att ta med böcker ut på gatorna drar vi uppmärksamhet till våldet som i genomsyrar den liberal-konservativa regeringskoalitionen.

När polisen säckar oss, slår oss eller anfaller oss ser vi inte bara polisvåld mot individer, utan statligt våld mot fritt tänkande, expression och utbildning.

Böcker är våra verktyg – vi lär ut med dem, vi lär med dem, vi leker med dem, vi skapar med dem, vi älskar med dem och, ibland måste vi slåss med dem. – En deklaration om Arts Against Cuts avsikter

9 december: Bokblocket står på sig i Storbritannien

Indymedia rapporterar:

Bokblocket gjorde ett bra jobb under dagens demonstration vid Parliament Square och bortom (vilket alla andra geniala kämpar i massorna). Här står Guy Debords storartade text Skådespelssamhället emot polisattacker.

9 december: Bokblocket känner igen sig själv

Europe calling: Det här är bara början!

Inom bokblocket kände och fann en ny generation sig själv i protesterna. I många städer idag visar den italienska studentrörelsen mer än bara solidaritet. Det är för att er kamp är vår kamp. Över hela Europa är studenter mot höjda universitetsavgifter, privatiseringen av universiteten och nedskärningar i utbildning. Ni i Storbritannien är inte ensamma: en europeisk rörelse, en ny generation vill inte ge upp. Vi har kraften från dem som vill förändra värden och vi har kunskapen att göra det. Det här är bara början! – Anomalia Sapienza, Uniriot Rome

10 december: borgerlig media läser böckerna

Radikalt skrivande sägs ofta befinna sig vid de intellektuella barrikaderna, men här vid protesterna blir metaforen verklighet. Böckerna var inte bara vid barrikaderna, de var barrikaderna bakom vilka studenterna både kunde ta skydd och trycka sig framåt; de kunde överträda polisens avspärrningar medan batongerna föll mot böckerna istället för demonstranterna. Skådeplatsen förkroppsligade något grundläggande: idéer kan skydda människor, och de som ogillar status quo kan finna skydd subversionens ord. – Jay Griffiths, Guardian

12 december: Bokblocket dyker upp i Genua

12 december: Wu Ming undersöker titlarna

Aldrig har böcker varit så viktiga i rörelsers offentliga representation. En bok har, förstås, redanvarit på torgen, Mao Tse-Tungs lilla röda. Men det var en bok, och alltid densamma som det viftades med likt en helig text. Idag har metaforen ”böcker som vapen” blivit konkret på ett oöverträffat sätt, genom en multiplicitet av referenser fyllda med mening. Att se en snut slå på en klassiker … ja … det är oslagbart! – Wu Ming

14 december: Bokblocken når myndig ålder i sin hemstad

Medan Silvio Berlusconi bekräftats som Italiens livstidshärskare, har böcker kunnat ses överallt runt upploppen och sammandrabbningarna då polisens attack mot dem klumpigt avbildats i tidningarna.

En grupp demonstranter, döpta till ’Bokblocket’, tog med sig gigantiska plastsköldar till protesterna, vilka täckts och målat för att se ut som kända filosofiska, politiska och litterära verk. Bredvid titlar av Hegel, Derrida, Adorno, Badiou, Debord och Orwell fanns Just William, som ironiskt underströk den efterföljande konflikten mellan de ungas civila olydnad och stadspolisens hårda svar. När de två sidorna drabbade samman på Whitehall, försökte bokblocket att bemöta polisstyrkorna med tänkvärda bilder som både var kraftfulla symboler och avväpnande ironiska (även på polisens foton). De ifrågasätter verkligen den populariserade bilden av att de som är involverade i polisvåld är tanklösa ligister. – Adam Harper, Guardian

14 december: även i Milano

22 december: och i Palermo

23 december: omslagsbild i Spanien

Spaniens mest lästa oetablerade tidsskrift, Diagonal, rapporterar: ”Marknadens diktatur skakar Europa”, illustrerat med böcker från Rom.

15 maj 2011, Bokblocket intar Umeås gator

I protest mot att politikerna ville flytta stadsbiblioteket bort från centrum demonstrerade hundratals umeåbor. I fronten för demonstrationen fanns Bokblocket. I täten kom Machiavellis Fursten, mellan J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten och Sapfos Dikter.

18 juni, 2011: Bokblocket visar sig i Oakland, USA

22 oktober: och strax därpå vid Berkeley

17 november: når det Madrid.

Våren 2012: Stockholm? Vilka böcker kommer att synas på våra gator?

Större delen av genealogin är sedan tidigare publicerad på Teclista, den återkommer också i Verso-antologin Springbreak.

För att göra din egen boksköld, se denna video.

Läsvärt på andra bloggar: Popvänster om hur trafikfrågor avpolitiseras, Rasmus Fleischer skriver på Aftonbladet kultur om SJ:s skenande reklamsatsningar, Skumrask delar med sig av ett gammalt föredrag, Prekariatet finner medeltida influenser i borgerlig stadsplanering och Redundans har halkat in i en debatt om klass.

Vi i VSF har de senaste åren varit duktiga på att leverera proffsiga flygblad med gediget innehåll som belyser studenters situation. Men har varit dåliga på att utforska och intervenera i motsättningar. Det har gjort att vår kritik mot det sjunkande studiemedlet (för att nämna ett exempel) inte blivit mer än tomma ord. Ingen kommer någonsin ta till sig ett politiskt krav om det inte finns en känsla av att det går att uppnå. Ett sätt att bemöta denna problematik är att undersöka hur universitetens roll på den nya arbetsmarknaden ger upphov till nya motsättningar på ”universitetsgolvet”.  Vi hoppas att denna debattartikel kan bli en början till det.

Dagens arbetsmarknad präglas idag av en tilltagande osäkerhet för arbetare. Anställningarna är tillfälliga och det leder till att man kastas mellan arbetslöshet, tillfälliga studier och jobb. Samma utveckling finns på bostadsmarknaden, där människor, åtminstone i storstäderna, sällan bor mer än ett år i samma lägenhet. I sammanhanget intar universiteten en priviligerad plats, eftersom att de kanske snart är de enda massarbetsplatserna vi har kvar. Tusentals studenter anländer varje morgon till samma avgränsade område. Och trots att rörligheten är hög finns det ändå en viss stabilitet kvar, framförallt i jämförelse med jobben vi går till. Det är en potentiellt fast punkt i en flyktig tillvaro. Därför är borgarna idag så måna om att göra studenters situation osäkrare.

Detta har gett upphov till en paradoxal utveckling. Samtidigt som allt fler slussas igenom olika kurser och utbildningar, görs det allt svårare för människor att vara på universiteten. Detta kan beskrivas som en dubbel kommersialiseringsprocess: av våra utbildningar och av universiteten som platser. På utbildningarna märks det framförallt med att de allt mer börja likna konsumtionsvaror. Beroende på betyg ”köper” man sig en plats på en kurs eller program. Där erbjuds man X antal föreläsningar och seminarier och får ut ett betyg efter examen. Samtidigt som vi spenderar allt mindre tid på universiteten minskar också vår kontroll över utbildningarna. Vi tillåts endast påverka innehåll och utformning innan (vid val av kurs) och efter (genom en enkät).

Kommersialiseringen av universiteten märks genom de minskade offentliga utrymmena, en utbredning av kaféer och andra platser där man måste betala för att få sitta och att tillgången till lektionssalarna begränsas. Själva tanken på att studenter kan tänkas använda dem för någonting utanför kursplanen tycks tillräckligt skrämmande för att hyra vaktbolag att se till att salarna hålls tomma. Här framträder motsättningar som, vare sig vi uppmärksammar det eller inte, är föremål för kamp. På ena sidan har vi studenter, vars intressen är att gratis kunna bruka universiteten samt ha tillgång till utvecklande utbildningar man har kontroll över. På andra sidan finns företag, krafter inom universiteten som strävar efter marknadsanpassning och borgerliga ideal som försöker att reducera universiteten till en ren förövning till arbetslivet.

Den nya, kommersialiserade, organiseringen av universiteten hindrar studenter från att formera sig till ett kämpande, politiskt subjekt. Medan universiteten allt mer börjar likna en kort genomfart till arbetslivet man besöker några timmar i veckan mellan arbetspassen, blir det allt vanligare att studenter identifierar sig mer med den yrkesgrupp man i framtiden hoppas tillhöra än med andra studenter. Detta är en ideologisk effekt av de praktiker som etablerats på universiteten och som vi försökt att teckna upp ovan. Därför menar vi att VSF på allvar måste ta upp kampen om universiteten som utbildningar och som platser. Annars kommer alla möjligheter till att bedriva studentkamp att tillintetgöras.

Vi i VSF måste börja fråga oss vilka motsättningar som präglad dagens universitet, vilka kamper som redan förs i anslutning till dessa och hur vi kan intervenera i dem. Kampen mot kommersialiseringen menar vi är en nödvändig utgångspunkt för det. Vi måste ta universitetens rum i anspråk och i handling kräva studenters rätt att bruka dem. Vi kan bidra till spridandet av fri kurslitteratur som gör det billigare för studenter att leva. Vi kan arrangera egna föreläsningar och seminarier för att skapa en motvikt till den borgerliga dominans som råder på vissa utbildningar. Kort sagt, vi kan bidra till att göra det enklare att vara ute på universiteten. Segrar i sådana frågor skulle inte bara göra situationen materiellt bättre för studenter, den skulle också underlätta för kommande kamper eftersom att de stärker gemenskapen ute på universiteten.

En gammal vänsterpartistisk klyscha lyder att partiet hittills varit bäst i klassen, när det egentligen borde vara tuffast på skolgården. Låt oss ta över den, ordagrant.

Arrangörerna hade hoppats på några tusen demonstranter. Uppskattningsvis 50 000 kom. När ett par tusen av dem valde att ockupera och förstöra Milbank tower, regeringspartiet Tories högkvarter, stod polisen handfallen. Ockupationen av Milbank blev ett startskott för den studentrörelse som växte fram under hösten 2010 i Storbritannien. På bara några dygn var nästan vartenda lärosäte ockuperat och fler stora demonstrationer följde. Regeringens agenda var att försöka få bort arbetarklassen från universiteten, studenternas svar var att ta över dem och organisera sig utifrån de rum som de faktiskt besatt.

Själv landade jag på Gatwick Airport dagen efter Milbank-ockupationen för att gå på en marxistisk konferens. Forskare och aktivister från hela världen hade samlats för att diskutera teori och strategi. Ställda inför den omöjliga uppgiften att på ett dygn anpassa programmet till den nya situation som studentprotesterna skapat, framstod den som något av ett eko från det förgångna och en känsla av absurditet hängde över föreläsningarna. Inte för att vi inte behöver hålla liv i marxismen, men för att det uppstod ett tydligt glapp mellan teori och praktik. Å andra sidan ägde konferensen rum på SOAS (School of African and Oriental Studies). Universitetet som sedan år tillbaka gjort sig känt som ett av de radikalaste i Storbritannien. Deras erfarenheter av organisering och kamp kom att spela en viktig roll även i dessa protester.

I den nyligen utgivna antologin Springtime: The new students rebellions (Verso Books, 2011) berättar en SOAS-student att de redan 2009 ockuperade sitt universitet, då i protest mot Israels angreppskrig mot Palestina. Ockupationen var förhållandevis liten och varade endast 24 timmar, men fick ändå mycket uppmärksamhet och brett stöd av såväl lärare som studenter.  När det blev känt att regeringen tänkte höja universitetsavgifterna var SOAS-studenterna de första i Storbritannien att ockupera sitt universitet. Denna gång varade ockupationen i flera veckor och var mycket större än tidigare. En annan grupp med erfarenheter av kamp var de lärare och studenter som varit knutna till filosofiinstitutionen vid Middlesex University. De hade ett år tidigare radikaliserats och organiserat sig efter universitetets beslutat att lägga ner all humanioraundervisning.  Tillsammans kom dessa två grupperingar att vara drivande i protesterna.

På grund av sin rädsla för att tappa sin kontroll över protesterna kunde inte det etablerade ”studentfacket”, National Union of Students, erbjuda studenterna någon organisatorisk grund. När rörelsen exploderade fanns inga färdiga institutioner att organisera sig kring eller utifrån. Ockupationer blev ett sätt att tackla problemet. Från hösten 2011 ockuperades alla större universitetet i Storbritannien, över femtio stycken. Att döma av de som skrivit om sina erfarenheter från protesterna var dessa nödvändiga för att planera, koordinera och ta gemensamma beslut. Twitter i all ära, men utan konkreta knytpunkter riskerar engagemang och aktivt deltagande att övergå i ett passivt stöd till vänstern. Samtidigt var det också en symboliskt viktig handling, då behovet av ockupationen visade hur studenters rätt till sina egna universitet inte är självklar.

Radikala studenter måste dra lärdom av händelsen i Storbritannien. Situationen kan tyckas främmande. De reagerade på ett så kännbart angrepp som höjningar av studieavgifter. Men händelseförloppet där bör, snarare än att betraktas som en avvikelse, ses som ett omen. Sverige har redan infört avgifter för utländska studenter. Vidare spenderar europeiska universitet en förhållandevis liten del av BNP på högre utbildningar jämfört med exempelvis USA och Kanada. För att höja nivån har man på EU-nivå föreslagit en mer ”diversifierad” finansiering. Med andra ord försöker man få företag och familjer att genom studieavgifter bekosta undervisningen. I övrigt är den brittiska situationen vara påfallande lik den svenska: bidragen och lånen är så låga att studenterna tvingas jobba vid sidan av samtidigt som lärartiderna minskar och universiteten som platser kommersialiseras och utbildningarna marknadsanpassas.

Vi utgår idag i allt för hög grad från det status quo som råder på universiteten, särskilt när det kommer till motsättningar och kamper. Jag menar inte att vi borde avstå från att analysera vår tillvaro, för att istället invänta en mirakulös händelse. Tvärtom. Det är först när vi inkorporerar händelseförloppet i en given historisk konjunktur, som vi på allvar tillåts förstå på vilket sätt händelsen sprungit ur – men ännu viktigare, bryter med och går utöver – den givna konjunkturen. Poängen är inte att den givna situationen uttömmer brottet, utan snarare att den ger en fingervisning om hur framtida kamper kan komma att gestalta sig och vart de kommer att stå. Den givna situationen ger oss medel för handling, händelsen möjligheter att bruka dem på nya sätt för nya mål.

Risken med upphängdheten vid status quo är att den kan leda till att vi inte på allvar analyserar vår egen situation. Svenska vänstern har tagit det nuvarande politiska tillståndet för givet så till den grad att man inte längre försöker förstå det. Man älskar att skriva om vad som händer i andra länder, men försöker sällan dra lärdom av det. Om vi inte använder studentkamper i resten av världen till att förstå våra egna utmaningar, så riskerar alla uppmärksammanden av dem att bli improduktiva. Om vi inte använder dem för att kunna förutse vart och hur konflikter kommer att ske, kommer de endast tjäna som ytterligare ett exempel på att ingenting händer här hemma. Bara de stjärnor som hjälper oss att navigera kan få sin verkliga betydelse.

Läsvärt just nu: Skumrask skriver om problemen med att allt fler arbetsgivare kräver utdrag ur belastningsregistret innan anställning. Popvänster reflekterar över motståndet mot maskiner i Italien.

Kaféerna på Stockholms universitet (SU) är arrangerade efter fasta gränser. Finns det inte avskiljda rum att ha dem i skapar man det enkelt med ”bardiskar” och räcken. Stolarna och borden är fastskruvade eller försedda med en tung fot. Så är det för att man inte ska få för sig att flytta på dem. Det ska aldrig gå att använda lokalerna för någonting annat än att i små grupper äta köpt mat och fika, precis som det vore ett Coffeehouse by George.

Merparten av kaféerna och lunchrestaurangerna på SU drivs av studentkårens egna bolag, Högskolerestaurager AB (HÖRS). Företaget äger enligt egen utsago över 40 ”affärsdrivande enheter”, spridda över hela landet. Vad innebär det i praktiken att kåren äger en egen koncern? HÖRS själva säger att ”Stockholms Universitets Studentkår deltar de aktivt i vår styrelse och ger oss viktiga signaler som håller oss à jour med kultur, teknik och sociala strömningar” –inte helt olikt en PR-konsultfirma. I gengäld bidrar HÖRS med dyra luncher och fairtradekaffe. Detta i enighet med företagets värderingar: Öppenhet, enkelhet, skicklighet, affärsmässighet. Värderingarna är intressanta, för de kan läsas som en rörelse från vad kåren kunde varit, till vad den blev. Öppenhet har blivit affärsmässighet.

Jag har besökt få universitet utomlands och jag misstänker att SU-modellen, med kommersialiserade fik som formellt ägs av studentorganisationer, inte är ovanlig. Men det finns undantag. När jag var på anrika Humboldt Universität (Berlin) var priserna satta för att endast täcka omkostnaderna, utom kaffet som såldes till självkostnadspris. På SOAS (London) hade kåren låtit bli att bedriva egen kaféverksamhet, men erbjöd istället en stor lokal med två våningar fylld av stolar och soffor som ständigt flyttades runt efter studenternas gottfinnande. Detta skapar möjligheter till använda platserna för exempelvis möten, föreläsningar och filmvisningar. Med dessa exempel i bakhuvudet måste vi allvarligt begrunda vad kårens ”affärsdrivande enheter” ger för möjligheter, och vilka möjligheter de sluter.

För det första blir det dyrt: en lunch eller kaffe är paradoxalt nog billigare på Pressbyrån och 7Eleven än hos kåren. Men det formar också beteenden och relationer. Platser måste alltid förstås utöver sina fysiska egenskaper och gränser. Låt oss säga som det är: de kaféer, som kåren formellt  kontrollerar, gör studenterna till kunder istället för deltagare. De relationer som skapas är relationer mellan köpare och säljare. Borden ska inte flyttas runt, för där ska man sitta och äta det man köpt. Och grupper större än sex personer hänvisas till bibliotekets små grupprum. Det är relationer som begränsar och omöjliggör.

Hur viktigt platser kan vara visade sig förra hösten när den brittiska regeringen skulle chockhöja universitetsavgifterna. På SOAS kallade man blixtsnabbt till ett stormöte, öppet för alla studenter, i studenternas lokaler. Man beslöt att ockupera den och kunde därifrån ta gemensamma beslut och koordinera protesterna. SOAS var först ut, ett 50-tal universitet följde deras exempel och det tycks ha varit avgörande för att hålla liv i proteströrelsen. När företag tillåts ta plats på universiteten sker det på studenters bekostnad, och i praktiken är det makt och inflytande vi mister. Det finns alltid möjligheter att ta tillbaka platserna, men det kräver i regel en högre konfrontationsnivå.

Kårens ”affärsdrivande enheter” följer samma mönster som kåren i stort. Med fina ord beskrivs verksamheten som ett försvar av studenters intressen och aktivitet uppmuntras. I praktiken är kårens resurser antingen drivna som företag, eller så är de kontrollerade så att användandet av dem alltid måste passeras genom kårens byråkrati. Så har man valt att sälja ut det nya kårhuset som snart ska byggas till företaget Akademiska hus. Med andra ord har man släppt kontrollen över en plats på universitet och gjort sig till hyresgäster. Hade man valt att behålla det hade det blivit tvärtom, Universitetet hade fått hyra av kåren och det hade garanterat ett större inflytande för studenter (jag hoppas kunna skriva mer om kårhuskatastrofen någon annan gång). Studenterna 68 ockuperade sitt eget kårhus, morgondagens studenter kommer inte ens ha den möjligheten. Vi får ockupera ett företags.

De vänstersinnade som idag finns på Stockholms universitet borde oroas av faktumet att studenter har ett nästan obefintligt inflytande. Avsaknaden kanske inte märks av just nu, men i takt med att de borgerliga angreppen mot den fria utbildningen ökar, kommer behovet av mötesplatser att bli skriande. Förutom klassrummen, som endast kan bokas genom kåren finns det idag inga bra möteslokaler eller dylikt. Det försvårar, om inte omöjliggör massorganisering. Givet det är det hög tid att vi återigen börjar experimentera med hur vi återigen kan ta kontrollen över delar av universitetet. Varje millimeter som vi inte slår vakt om eller befäster kommer sakta men säkert att underordnas vinstintressen, och i takt med att stolarna skruvas fast i golvet sluts möjligheter till organisering.