Socialdemokraternas årtionden

Det upphör inte att förvåna mig att jag – född 1989 – växte upp under Socialdemokraternas årtionden. Senaste numret av The Economist ger en påminnelse:

Social democrats elections

I Tiden noterar statsvetaren Göran von Sydow att Socialdemokraterna ”inte lyckats särskilt väl med att använda de senaste årens ekonomiska kris till sin fördel. Mobilisering i form av protester mot finansmarknaden eller åtstramningspolitik verkar i huvudsak ske utanför de etablerade partierna, i nya partier eller sociala rörelser”.

Om vi nu påminner oss själva att det var under nyliberalismen som västvärldens sossar hade en politisk glansperiod, är det en föga överraskande spaning.

Grexit: risk och möjlighet

Medan en majoritet av Syrizas centralkommitté vänder sig emot de nya lånevillkoren har Tsipras förmått det grekiska parlamentet att rösta igenom det. Det kan mycket väl ske till priset av att partiet splittras och nyval utlyses.

Vad det hela kommer ner till är att det under rådande maktförhållanden verkar helt omöjligt att förhandla fram ett rimligare avtal. Ska Grekland förbli inom EMU behöver de nu och i framtiden finansiell hjälp från de andra staterna. Och för att få den hjälpen måste nedskärningarna och privatiseringarna fortsätta. Alternativet är utträde.

Den enskilt viktigaste anledningen till att lämna euron är att det möjliggör en skuldavskrivning dikterad av Grekland. Och det är av högsta vikt. Idag är statsskuldens andel av BNP nästan uppe i 200 %, vilket står i kontrast till IMF:s tidigare förutsägelser i World economic outlook 2014 att den skulle pika på 177 % under 2014. Nu förutspår EU-kommissionen att siffran kommer att sjunka till 150 % år 2022, medan IMF tippar på 170 %. Den högsta skuldandelen som Maastrichtavtalet tillåter, och alla euroländer därför förbundit sig till, är 60 %.

Det stora problemet är dock inte de höga procentsatserna, utan att vi idag har en situation där skulderna och avbetalningarna ökar i tandem medan tillväxten stagnerar. Att vända den utvecklingen är en förutsättning för att ekonomin ska återhämta sig och det kommer inte vara möjligt utan skuldlättnader. I en färsk rapport, som typiskt nog är hemlig, kommer IMF fram till samma slutsatser.

Men det är sällan uttalat vad ett Grexit skulle innebära i praktiken. Det nedan är ett försök att göra det lite tydligare vad som står på spel. Om inte annat för mig själv. Dessvärre jobbar jag hela dagarna och har lite tid för både läsning och skrivning. Det är alltså främst anteckningar kring något som jag och många andra läser mycket om. Förhoppningsvis kan andra fylla luckorna med tiden.

Som framgick i förhandlingarna som ledde till det avtal som nu ligger på bordet lyftes Grexit fram som alternativ både från vänster och höger. Finländarna och tyskarna krävde (eller hotade, det är inte helt enkelt att veta på grund av att förhandlingarna sker utan demokratisk insyn och retorik flyter samman med politik) med någon form av förhandlat utträde. Troligen hade också det inneburit stora eftergifter och krav på olika garantier för att skulderna även i fortsättningen ska betalas av. Det skulle vara en mörk utveckling. För så länge grekiska betalningar är så höga som de är idag är landet beroende av fortsatt finansiell hjälp utifrån och inrikespolitiken är kraftigt begränsad.

Men den linje som det argumenterats för inifrån Syriza innebär tveklöst någonting annat. Knäckfrågan är förstås skuldavskrivningen och nedskärningarna. Uppfattningen inom Syrizas vänsterplattform är att det aldrig kommer att gå att sluta ett avtal med de europeiska ”institutionerna” och IMF som inte innebär fler nedskärningar samt ökade skulder – hittills har de fått rätt. Ett ”vänstergrexit”, för att försöka särskilja alternativen lite, skulle innebära en vägran att fortsätta betala tillbaka för stunden för att skriva ner och omförhandla lånen.

Nu hävdar exempelvis Rasmus Fleischer att Grexit är ett ”falskt val” mellan två sorters devalvering. Men skillnaden är ju högst påtaglig. Det spelar roll om landet är med i EMU eller inte och det är inte obetydligt under vilka former ett utträde skulle ske. Däremot kan jag ha förståelse från dem som menar att det finns en naivitet inom stora delar av vänstern, där man mer behandlar frågan om en sorts symbol för motstånd istället för att verkligen analysera utmaningarna som är behäftade med det.

Det har alltid funnits någon sorts förhoppning bland optimistiska vänstermänniskor att Tsipras plan varit att försöka förhandla fram skuldavskrivning och en vettigare ekonomisk politik för att, när det visar sig omöjligt, kunna lämna euron utan att behöva ta det fulla politiska ansvaret. Det skulle i så fall vara någon sorts mellanväg mellan de ovan skisserade alternativen.

Yanis Varoufakis, den grekiska finansministern som avgick strax efter folkomröstningen, verkar ha företrätt den linjen. När Grekland deklarerade att de tänkte låta folket rösta om de förslagna lånvillkoren valde ECB att strypa tillgångarna till landet för att på så vis få bankerna att stänga. Detta skulle Syriza enligt honom ha utnyttjat för att återta den grekiska centralbanken, dra ner värdena på obligationer man utfärdade till ECB 2012 samt skriva ner skulderna. Detta hade varit ett först steg på vägen mot ett grekiskt utträde. Och även om Varoufakis själv hävdar att det var för att förbättra sin förhandlingsposition genom att hålla alternativ öppna är det troligt att stater som Tyskland hade sett det som en oförlåtlig stridshandling.

Det verkar nu vara ställt bortom rimligt tvivel att Tsipras kommer att göra allt för att Grekland som ska stanna inom EMU. Detta är också den huvudsakliga anledningen till att han drev igenom lånevillkor som han själv menar är skadliga för grekisk ekonomi och kommer att skapa enorma humanitära lidanden i landet. Så vad är det han är så rädd för? Som Varoufakis själv säger i intervjun finns det inga garantier för att ett utträde kommer att gå bra.

Den från vänstern som grundligast har diskuterat ett grekiskt utträde ur EMU är ekonomiprofessorn Costas Lapavitsas. Ham har tillsammans med Heiner Flassbeck skrivit boken Against the Troika. Där argumenterar de för ett utträde samt skisserar vad det skulle kräva. Det är ett riskprojekt, enligt dem, som förvisso inte är omöjligt men ändå skulle kräva en stor ansträngning.

Den grekiska centralbanken, de kommersiella bankerna, företagen och hushållen övergå till en ny valuta. Därmed kommer tillgångar och skulder skrivas om och garanteras av staten. Detta skulle enklast ske med samma proportioner för allt. Alternativt kan ett mer komplicerat system inrättas som genom omvandlingen samtidigt omfördelar tillgångar till förmån för arbetarklassen. Vidare måste staten rent praktiskt se till att likvida medel finns tillgängliga vilket inte är helt enkelt i början. En ny valuta måste produceras och till en början kommer den troligen tappa i värde när den börjar cirkulera. Detta värdefall kommer också ske på den internationella marknaden och utsikterna är små att i någon större utsträckning påverka valutakursen.

Med en valuta i fritt fall skulle importprodukter bli alt svårare att få tag på. Vi talar här om brist på grundläggande varor som medicin, mat och bränsle. Detta är inte oöverstigliga hinder. Den stora ekonomiska nedgången som Trojkans skuldvillkor har skapat stora outnyttjade arbetskraftsreserver och produktionsmedel vilka snabbt skulle kunna mobiliseras igen. Och till stora delar kommer produktion av mat och medicin gå att skapa med inhemska resurser. Men ransonering skulle antagligen krävas. Inget av detta är gjort i en handvändning och kommer att vara omöjligt om inte regeringen går in helhjärtat för att det ska lyckas. Vidare skulle nog expertis från andra länder skulle behövas.

Skulle det rört sig om flera mindre länder hade de kanske kunnat knyta sin valuta till euron på samma sätt som EMU föregicks av ett system där många europeiska länders valutor följde den tyska d-marken. Men utsikterna för att fler just nu skulle följa Grekland verkar minst sagt små.

En tragisk kombination av höjda skatter och minskade statsinkomster har präglat Grekland de senaste åren. Betalningsbördan har fallit på hushållen medan företagen slagits ut. Ska det vara möjligt att vända krävs en politik som satsar på ekonomisk återuppbyggnad i form av offentliga satsningar på infrastruktur, utveckling och utbildning. Men finansieringen kräver frigjorda tillgångar genom stoppade skuldavbetalningar så att ekonomisk expansion kan boostas av inhemska lån. Allt detta skulle kräva att bankerna agerar i enighet med politiken, varför också en demokratisering av bankväsendet kommer att vara nödvändig. Det kommer också kräva en politisk omläggning för att hantera problem som arbetslöshet och pensionskostnader. Nedskärningar och annat som får ekonomin att stagnera kommer i längden öka budgettrycket. Grundsynen måste vara att sådant kan man endast hantera ekonomiskt genom tillväxt.

Men den kanske viktigaste skillnaden mellan att ”höger-Grexit” och ett ”vänster-Grexit” är att det senare alternativet skulle kräva en enorm folklig mobilisering. Som det ser ut idag är det oklart om förutsättningarna finns för det. Å ena sidan röstade folket nej under hot om att stötas ur euron, å andra sidan verkar stöd solid för att hänga kvar. Ali Esbati är den i Sverige som förklarat detta bäst. Att utträde som politiskt krav varit så svårt att uppbåda inom Syriza har nog till stor del att göra med att det kommer att kräva en politisk kraftansträngning som ändå får en högst oviss utgång.

Nu menar vissa att Grekland, trots att de godtagit de nya lånevilkoren, står inför ett utträde. Om inte nu så senare. Dels för att landets betalningsproblem kommer att fortsätta, men också för att hökarna från länder som Finland kan framtvinga det. Risken är då stor att landet sitter med en regering som bara låter det ske istället för att aktivt utnyttja situationen.

Det är inte utträdet i sig det hänger på. Utan vad som görs av det.

Polistaktik gav höjd politisk brottsstatistik

En mer genomarbetat version av den här artikeln publicerades i Arbetaren.

Valåret 2014 var våldsammare än någonsin, får Polisen okritiserat ropa ut i P1. Baserat på anmälningsstatistik hävdar det att över 2400 brott begicks, varav en stor del våld och hot om våld. Problemet är bara att några sådana slutsatser verkar sakna täckning i källmaterialet.

Anmälningsstatistik  som används av media för att göra chockerande ”nyheter” är ingenting nytt. Att rapportera om exempelvis fler mord utifrån att antalet misstänkta mordförsök ökat är en frestelse som alla större tidningar då och då faller för. Ett område utgör dock ett undantag: det är otänkbart att samma metod skulle användas mot Polisen själva. När det kommer till ordningsmakten återfinner journalisterna sin kritiska blick och vi får aldrig se rubriker som ”Polisvåldet skjuter i höjden” baserat på anmälningar av övervåld. Ett sätt att kritiskt utvärdera brottsstatistik kan därför vara att testa ersätta [brottsgrupp] med [Polisen] och se om det fortfarande verkar rimligt att publicera i en dagstidning.

Trots avsaknad av en grundlig genomgång av statistiken kan några problem pekas ut med slutsatsen att valrörelsebrotten ökat. Redan i april skyltade Polisen med en ny strategi för att lagföra människor för ordningsstörningar. I korthet gick den ut på att man i ett tidigt skede ger en folkmassa en ”ordningshållande befallning”, exempelvis att man inte får bua åt Jimmie Åkesson. Denna dokumenteras. När sedan människor buar ändå bryter de mot Ordningsmaktens befallning grips. Genom videodokumentation och kontakt med SÄPO skall sedan alla som buat identifieras för att på så vis möjliggöra anmälningar.

Det innebär att Polisen hade en strategi att skapa brottslingar. Brotten som begås när man undviker en ordningsbefallning hade inte funnits om inte befallningen i första läget hade utdelats. Att något annat brott skulle varit aktuellt tycks otroligt och det har varit främst ohörsamhet som kommit på tal i media efter SD-demonstrationer. En handling som annars inte skulle varit brottslig görs genom Ordningsmaktens agerande illegal och på den grunden sker anmälningarna. Ett exempel på detta är de uppmärksammade psalmsångarna i  Jönköping som fälldes för ohörsamhet men inte ordningsstörning.

Sett ur ett vidare perspektiv har Polisen från börjat varit tydlig med att valet ska ha hög prioritet och ett uttalat mål var att få till många anmälningar. På den grunden har de avdelat resurser. Så att fler lagföreningar skett kan lika gärna spegla att Polisen prioriterat detta område som att fler brott faktiskt begåtts. Detta är ett problem med all brottsstatistik och förklaras väl i Brå:s rapport Konsten att läsa statistik (2006):

Brott som registreras som en följd av någon myndighetsinsats brukar benämnas spanings- eller ingripandebrott. För dessa brott speglar antalet anmälda brott i första hand myndighetsaktiviteter. Satsar polisen stora resurser på exempelvis trafikövervakning, kan detta komma att avspegla sig i statistiken som en ökning av trafikbrotten – utan att dessa faktiskt behöver ha ökat.

Det finns en motsvarighet till detta i Säkerhetspolisens arbete. År 2010 fick man direktiv från riksdagen att börja prioritera ”otillåten påverkan”. Detta flyttade fokus från hatbrott och nazistiskt våld till ordningsstörningar (brott där vänstern, och vanligt folk, är överrepresenterade). Som Researchgruppen, i sin mycket läsvärda artikel i ämnet, påpekar är detta en av anledningarna till varför demon i Kärrtorp i princip saknade beskydd medan det inte finns några gränser för hur många Polisen som används vid fascistiska torgmöten. Hotet från den antirasistiska rörelsen har uppvärderats.

Vad säger oss då Polisens brottsstatistik? I brist på en mer utförlig beskrivning av hur de gått tillväga: ingenting annat än att fler människor anmälts för brott (till stor del troligen med Polisen som anmälare). Huruvida det faktiskt avspeglar verkligheten går inte att uttala sig om, men som framgår ovan finns det flera indikationer på att andra orsaker till uppgången.

(Och då har frågan om eventuellt höjd anmälningsbenägenhet till följd av uppmärksamheten som hot och dylikt fått det senaste året samt att många anmälningar vid rättegång inte visar sig vara brott utelämnats.)

Många människor och de flesta redaktioner litar intuitivt på vad Polisen säger. Till motsatsen är bevisad gäller vad som kommer från deras presstab som sanning. Det hade varit rimligt om Ordningsmaktens enda syfte var att förhindra brottslighet, vilket det dock inte är. Andra intressen spelar in: exempelvis behov av resurser, att berättiga kostsamma och kontroversiella insatser samt att skydda sin egen grupp (kåranda). Det finns därför ingen anledning att inte vara kritisk.

Or can I hear the echo from the days of ’36?

Jasenko Selimovic drog igår fram en valaffisch från 1936: “Bort med varje tendens till diktatursträvaden”. Den förkroppsligar för honom den liberala traditionens förmåga att bemöta främlingsfientlighet utan att göra avkall på demokratin. Nyss hemkommen från en semester i Andalusien kan jag dock inte undvika att årtalet 36 låter en skugga från Spanska inbördeskriget falla över den.

Med krigsutbrottet ville de liberala staterna försäkra sig om att den spanska konflikten inte skulle piska upp motsättningarna i resten av Europa. Därför tog England och Frankrike initiativ till en non-interventionspakt i vilken 27 stater kom att ingå. Dessa förband sig att inte stödja varken fascisterna eller den demokratiska republiken. Bland annat Sverige skrev under, så också Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien.

Det hindrade inte Italien att skicka 120000 soldater och Tyskland ytterligare 20-30000 samt arrangera bombräder mot Republiken (det kan jämföras med Sovjetunionen som skickade 2000 man, varav merparten rådgivare). Dessa fick militär erfarenhet samtidigt som de beseglade demokratins framtid. Inte heller avlät den amerikanska neutralitetsakten Texaco Oil (då Texas Company) att exportera olja till fascisterna. Däremot användes den av stater som Sverige för att hindra de som frivilligt ville slåss för demokratin att resa till Spanien och vid hemkomst riskerade de fängelse.

I förra numret av Neo lyfte Per Gudmundsson fram denna politik som föredömlig för dagens Sverige. Bortser man från de historiskt grundlösa beskrivningarna av det sätter han ändå fingret på något intressant: rädslan för att antifascism ska vara någonting mer än bara antifascism. Tanken på att ha krigsvana hemvändare från en konflikt vars aktualitet också var kännbar i hemlandet gjorde de förment demokratiska regeringarna rädda. På samma sätt, men i en mindre extrem situation, har dagens liberaler koncentrerat sig på att angripa alla sorts organisatoriska strävanden i den antirasistiska rörelsen. Därav Selimovic krav på debatt istället för gatupolitik; det handlar inte om att han verkligen vill diskutera utan om att ta udden av en dem som kämpar.

Medan varje nazistmöte är konfliktladdat ter sig tidningsvärlden tryggare. Där kan man i lugn och ro komma med floskler, likt dem på Folkpartiets valaffisch, och låtsas som att det mest demokratiska är att stå bredvid och göra ingenting medan nazister organiserar sina attacker.

Murbräckan Haikola

murbracka

Minns ni Thomas Östros? Som utbildningsminister hamnade han år 2003 i debatt med moderaternas Anne-Marie Pålsson (m) om avgifter för icke-svenska studenter. Så här lät det då:

“Jag har i flera debatter i den här kammaren varnat för att om man börjar införa avgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-området så kommer detta att vara en murbräcka som till slut driver fram avgifter för också svenska studenter.” (Riksdagens protokoll 2002/03:60)

Att likna smygande avgifter vid ett medeltida belägringsvapen är inte helt fel. Det fria universitetets fundament undermineras enklast om de första angreppen riktas mot svagare punkterna – sen öppnas möjligheter för större försämringar. Det är också den taktiken som använts av svenska politiker för att marknadsanpassa högskolan. Inte minst Thomas Östros visade sig högst kapabel för den sortens stridsföring och två år senare kom han att stänga den fria utbildningen för icke-europeiska studenter. Under rubriken “Stärk högskolans internationella konkurrenskraft” lyckade uppbådades följande argumentation:

“För att rekrytera fler utländska student till master- och forskarutbildningarna bör universitet och högskolor kunna erbjuda [sic!] studenter från länderna utanför EES utbildning mot betalning utan att avgiftsfriheten i övrigt hotas.” Regeringskansliet 28 februari 2004)

Erbjuda avgifter! Som vanligt i högskolepolitiken säljs försämringar med fina ord. Tajmingen var också perfekt. Ungefär samtidigt bestämde EU-kommissionen att studier inte längre ska ses som en kostnadsfri rättighet.

Detta gillades säkert av nuvarande universitetskansler Lars Haikola. Som rektor vid Blekinges tekniska högskola hamnade han 2006 i blåsväder efter att ha blivit talesperson för en rapport från Kungliga Ingengörsvetenkskapsakademin (IVA). Där de pläderade de för införandet av studieavgifter i Sverige. Att ta betalt för utbildning var enligt honom ingenting annat än “enkel marknadsekonomi”; vissa utbildningar och lärosäten är ju mer efterfrågade än andra. De klassklyftor och orättvisor som vidhäftar alla marknadsekonomier nämnde han dock inte:

“Det finns ett väldigt stort värde i avgiftsfria studier och man får inte sälja den fördelen till vilket pris som helst. Men jag kan inte som myndighetschef se att vi har möjlighet att lösa högskolans finansieringsbehov de närmaste tio åren om man inte släpper in mer pengar och fler källor, och jag tror inte att det offentliga är berett att ta mer kostnader för utbildningen än vad man gör i dag. Då blir avgiften en del av lösningen.” (SvD 28 mars 2006)

Detta skulle möjliggöra en starkare styrning av studieval. Genom att rikta avgifterna mot icke-önskvärda utbildningar skulle förslaget innebära att ekonomiskt viktiga utbildningar (naturvetenskapliga och tekniska) skulle få lägre avgifter medan oönskade kunde angripas med kostnader. Företagsprinciper får därigenom bestämma vilken kunskap som är önskvärd.

Att förslaget kom fram genom en IVA är föga förvånande. Deras officiella beskyddare må vara H.M. Konungen, men organisationen får ekonomiskt stöd från de företag som är medlemmar i det. Ett av huvudsyftena är att värna “näringslivets konkurrenskraft”. I sammanfattningen till ovannämnda rapport kan bland andra Svenskt Näringslivs logotyp skönjas. Rubriken är Framtidens universitet.

IVA:s målsättningar var tänkta att genomföras under en 10-20-årsperiod. Med tanke på att Regeringen lät belöna murbräckan Haikola med chefspositionen för Universitetskanslerämbetet verkar de helt uppnåbara. Han han med att gå i bräschen för att öppna upp för studieavgifter innan han gick vidare till att som utredare ”bedöma om utbildningsutbudet är väl avvägt i förhållande till kvalitetskrav, studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov”.

Nytt förslag om avgifter för svenska studenter

obamareinfeldt

Regeringen lanserar åter ett lagförslag som ska öppna för studieavgifter. Vad vi betalar för utbildningar vilka sker inom ramen för ett internationellt utbildningssamarbete ska helt enkelt inte kallas för avgift och därmed tillåtas. Med andra kommer utbytesstudier såväl som vissa program bli en kostnadsfråga.

I promemorian som utgått från Utbildningsdepartementet uttrycks det tydligt:

”När svenska statliga universitet och högskolor deltar i samarbeten som beskrivs ovan kan alltså en student vara skyldig att betala avgift till ett eller flera utländska lärosäten, antingen direkt eller via ett konsortium, även under tid då studenten studerar vi det statliga svenska lärosätet. Motsvarande situation kan också uppstå när statliga universitet och högskolor har avtalat om studentutbyten med utländska lärosäten, eftersom studenter som studerar vid svenska lärosäten inom ramen för studentutbyten kan behöva betala studieavgift till sitt utländska hemlärosäte även under studietiden i Sverige.”

Problemet som förväntas få oss att acceptera avgifterna är att lärosäten, inom ramen för det europeiska universitetssamarbetet Erasmus, ibland arrangerar högskoleprogram som sträcker sig över landgränserna. Då svenska universitet ingår i detta kan högskoleavgifter beslutas på bilateral nivå, vilka då ska gälla även om svenska studenter deltar i programmet i Sverige. Detta har redan varit aktuellt på Luleå och Uppsala Universitet. Eftersom att Universitetskanslerämbetet fann det regelvidrigt vill regeringen nu ändra i lagstiftningen. Annars sägs framtida samarbeten med avgiftsbelagda universitet försvåras. Därför påstår man också i promemorian att förslaget kommer att vara ”till fördel [sic!] för studenterna”.

Studentrörelsen varnar ofta för högskoleavgifter i Sverige. Det är inget tomt hot – de är redan här. De infördes hösten 2011 för utomeuropeiska studenter, vilket förstås fick som följd att dessa till stor del försvann från landet. Fler förslag följer. Den tillbakaslagna Stiftelsereformen syftade till detta. Vidare har EU länge pressat sina medlemsstater att öppna upp för så kallad ”extern finansiering”. Detta täckord för avgifter och företagsinflytande återkom när Justitiekansler Lars Haikola skrev en debattartikel på DN i maj. Där propagerade han för universitets anpassning till marknadens behov samt efterlyste sätt att bekosta utbildningar genom att låta ”fler intressenter ta ansvar”. Fler försök att stänga ner den fria utbildningen kommer att följa.

Enligt gammal antidemokratisk tradition kom förslaget då de flesta studenter har sommaruppehåll. På så vis hoppas de undvika protester. Hittills har det också lyckats ganska bra, frågan har inte ens blivit en nyhet. Men å andra sidan är det långt kvar innan förslaget blir verklighet. Det finns tid att stoppa det.

En polisordning som stänger staden

luther king

“Håll er borta!” Det är ordningsmaktens budskap till allmänheten inför Svenskarnas partis demonstration på första maj i Jönköping. Tongångarna känner vi igen. Senast i lördags ropades den från Stockholmspolisen till de människor som spontant protesterade mot SMR:s flygbladsutdelning vid Slussen. Medan poliserna vände batongerna mot Södermalmsborna, langade nazister flaskor över deras ryggar. En kvinna blev upprepade gånger slagen med flaggpinnar i ansiktet – inga försök gjordes att gripa gärningsmännen. Polisens linje vid fascistiska samlingar står därmed klar: det är människors ansvar att vara ur vägen när nazister är ute. Den som går nära gör det på egen risk.

Ordningsmaktens förhållande till staden liknar på många sätt nazisternas. I Allt åt Alla Stockholm har vi tidigare slagit fast att de senares närvaro är militariserad. De vill ”slå sönder den sociala sammanhållningen, genom att rikta sig mot de platser och strukturer som utgör knytpunkter i områdesgemenskapen. Lyckas detta finns bara isolerade individer kvar. På så sätt kan en liten gruppering kontrollera stora områden”. Något liknande är i görningen när Polisen ska ha koll på platser, exempelvis under nazistdemonstrationer. I sin målsättning att behålla full kontroll över händelserna, betraktas allmänheten som någonting potentiellt sätt farligt och främmande. Den är en folkmassa som när som helst kan slå över till en mobb. Därför vill de göra gatorna folktomma på första maj.

Här offras alltså rätten till staden på ordningen altare. För det behövs inte mer än ett demonstrationstillstånd och 300 inkommenderade poliser från hela landet. Med ryggen mot nazisterna slås polisens batonger mot antirasisterna. Men hårdast träffar de själva stadslivet.

Varför är det så viktigt att hålla allmänheten borta? ”Utifrån vad vi såg förra året, kan det bli motdemonstrationer, då tycker jag att man ska hålla sig därifrån”, förklarar polischef Lennart Leijon på en presskonferens. En provocerande kommentar förstås, i alla fall för oss som finner tanken att en stor nazistdemonstration inte skulle mötas av protester mer skrämmande än ordningsstörningar. Men det visar också hur ordningsmaktens uttalande faller inom ramen för det bredare arbetet i hanterandet av vad de själva kallar för ”social oro”. Det gäller att isolera alla olika grupper och sudda ut gråzonerna.

Polisen vill dra en skiljelinje mellan ”goda och onda krafter”. Det skriver de öppet om i sin Metodhandbok för samverkan mot social oro. Goda krafter främjar ordning, de onda oordning. Faran uppstår när dessa två är oskiljbara. Jönköpingsborna är goda om de stannar hemma, när de inte beblandar sig med motdemonstranter vars syfte är att protestera mot nazisterna. Men som Leijons uttalanden visar är de rädda för att denna uppdelning inte ska gå att göra. De som rör sig ute kan mycket väl bli arga över att ett nazistparti, som aktivt försöker mörda människor, marscherar genom deras stad. Om de inte är klart avgränsade från de som uttalat vill störa nazisterna, kan stadsinvånarna när som helst bli en del av folkmassan.

För detta måste vi ställa Polisen till svars:
– Är det verkligen rimligt att tömma staden på liv bara för att några nazister ska demonstrera?
– Det handlar inte om stadslivet, utan om att garantera demonstrationsrätten. Om uteserveringar hålls öppna kan de bli till vapen i motdemonstranters händer. Om människor håller sig ute kan de bli till motdemonstranter.
– Att motdemonstrationer kan locka vanligt folk med sig, det låter i mina öron fantastiskt.
– Men det strider mot gängse polistaktik. Motdemonstranter ska exkluderas från allmänheten och allmänheten ska inkluderas i polistaktiken – genom att hållas borta.
– Och demonstrationsrätten för motdemonstranter, den tänker ni inte garantera?
– Vi låter alla utnyttja sina demokratiska rättighet, men inte just här och just nu. Motdemonstranterna utgör ett hot mot allmän ordning och har därför inga rättigheter alls.
– I så fall, herr konstapel, måste jag säga: att i det du kallar allmänhet, finns inte allmänheten inräknad. Och den ordning du talar dig varm för, den förvägrar oss vår rätt till staden. Om detta är din polistaktik är jag dess svurne fiende! Att nazister vill demonstrera är inte i sin ordning. Att göra motstånd är det!

“Håll er borta!”. Sådana varningar kommer vi aldrig hörsamma, men vi måste lyssna på dem. De kommer ju från en röst som många människor hör på och när de utfärdats krävs ett stort arbete för att göra dem verkningslösa. Varje poliskedja som ska korsas riskerar att få de minst övertygade att falla tillbaka. Varje batongslag som måttas skrämmer mer de som ser på än oss som tar smällen. Samtidigt har det många gånger visats, som senast i vattenkriget mot Svenskarnas partis demonstration i september förra året, att vi ändå kan mobilisera brett när våra avsikter och taktiker ligger i öppen dag. Det gäller som vanligt att förankra arbetet lokalt och visa att det inte krävs särskilt mycket för att trotsa polisdirektiv och protestera mot nazism. Med andra ord förblir arbetarrörelsens klassiska grundvärden centrala: deltagande, civilkurage och solidaritet. Så och endast så byggs en öppen stad, en ej befästad.

 

Relaterat: Nina Power om problemen med idén om allmän ordning, om det demokratiska utrymmet att protestera mot nazism på Politism och Guldfiske om hur sociala rörelser måste navigera mellan inkludering och exkludering.

Läs också: Staden Albatross om varans fetischkaraktär och Popvänster om hur laglydighet har blivit ett samhällsproblem.