Dags att bli tuffast på skolgården

Här är en artikel som jag och Patrik skrev till VSF:s interntidning för ett tag sen. Vad vi försökte göra var att bidra till en diskussion om hur universiteten håller på att förändras, vilka motsättningar det kommer skapa och vila utsikter det ger för kamp och organisering. Den är långt ifrån uttömmande, men pekar i alla fall ut några frågor som förtjänar en djupare analys i framtiden. I slutändan är det förstås våra erfarenheter av konkret kamp som verkligen kan  låta oss förstå vad vi står inför och vad som måste göras.

Vi i VSF har de senaste åren varit duktiga på att leverera proffsiga flygblad med gediget innehåll som belyser studenters situation. Men har varit dåliga på att utforska och intervenera i motsättningar. Det har gjort att vår kritik mot det sjunkande studiemedlet (för att nämna ett exempel) inte blivit mer än tomma ord. Ingen kommer någonsin ta till sig ett politiskt krav om det inte finns en känsla av att det går att uppnå. Ett sätt att bemöta denna problematik är att undersöka hur universitetens roll på den nya arbetsmarknaden ger upphov till nya motsättningar på ”universitetsgolvet”.  Vi hoppas att denna debattartikel kan bli en början till det.

Dagens arbetsmarknad präglas idag av en tilltagande osäkerhet för arbetare. Anställningarna är tillfälliga och det leder till att man kastas mellan arbetslöshet, tillfälliga studier och jobb. Samma utveckling finns på bostadsmarknaden, där människor, åtminstone i storstäderna, sällan bor mer än ett år i samma lägenhet. I sammanhanget intar universiteten en priviligerad plats, eftersom att de kanske snart är de enda massarbetsplatserna vi har kvar. Tusentals studenter anländer varje morgon till samma avgränsade område. Och trots att rörligheten är hög finns det ändå en viss stabilitet kvar, framförallt i jämförelse med jobben vi går till. Det är en potentiellt fast punkt i en flyktig tillvaro. Därför är borgarna idag så måna om att göra studenters situation osäkrare.

Detta har gett upphov till en paradoxal utveckling. Samtidigt som allt fler slussas igenom olika kurser och utbildningar, görs det allt svårare för människor att vara på universiteten. Detta kan beskrivas som en dubbel kommersialiseringsprocess: av våra utbildningar och av universiteten som platser. På utbildningarna märks det framförallt med att de allt mer börja likna konsumtionsvaror. Beroende på betyg ”köper” man sig en plats på en kurs eller program. Där erbjuds man X antal föreläsningar och seminarier och får ut ett betyg efter examen. Samtidigt som vi spenderar allt mindre tid på universiteten minskar också vår kontroll över utbildningarna. Vi tillåts endast påverka innehåll och utformning innan (vid val av kurs) och efter (genom en enkät).

Kommersialiseringen av universiteten märks genom de minskade offentliga utrymmena, en utbredning av kaféer och andra platser där man måste betala för att få sitta och att tillgången till lektionssalarna begränsas. Själva tanken på att studenter kan tänkas använda dem för någonting utanför kursplanen tycks tillräckligt skrämmande för att hyra vaktbolag att se till att salarna hålls tomma. Här framträder motsättningar som, vare sig vi uppmärksammar det eller inte, är föremål för kamp. På ena sidan har vi studenter, vars intressen är att gratis kunna bruka universiteten samt ha tillgång till utvecklande utbildningar man har kontroll över. På andra sidan finns företag, krafter inom universiteten som strävar efter marknadsanpassning och borgerliga ideal som försöker att reducera universiteten till en ren förövning till arbetslivet.

Den nya, kommersialiserade, organiseringen av universiteten hindrar studenter från att formera sig till ett kämpande, politiskt subjekt. Medan universiteten allt mer börjar likna en kort genomfart till arbetslivet man besöker några timmar i veckan mellan arbetspassen, blir det allt vanligare att studenter identifierar sig mer med den yrkesgrupp man i framtiden hoppas tillhöra än med andra studenter. Detta är en ideologisk effekt av de praktiker som etablerats på universiteten och som vi försökt att teckna upp ovan. Därför menar vi att VSF på allvar måste ta upp kampen om universiteten som utbildningar och som platser. Annars kommer alla möjligheter till att bedriva studentkamp att tillintetgöras.

Vi i VSF måste börja fråga oss vilka motsättningar som präglad dagens universitet, vilka kamper som redan förs i anslutning till dessa och hur vi kan intervenera i dem. Kampen mot kommersialiseringen menar vi är en nödvändig utgångspunkt för det. Vi måste ta universitetens rum i anspråk och i handling kräva studenters rätt att bruka dem. Vi kan bidra till spridandet av fri kurslitteratur som gör det billigare för studenter att leva. Vi kan arrangera egna föreläsningar och seminarier för att skapa en motvikt till den borgerliga dominans som råder på vissa utbildningar. Kort sagt, vi kan bidra till att göra det enklare att vara ute på universiteten. Segrar i sådana frågor skulle inte bara göra situationen materiellt bättre för studenter, den skulle också underlätta för kommande kamper eftersom att de stärker gemenskapen ute på universiteten.

En gammal vänsterpartistisk klyscha lyder att partiet hittills varit bäst i klassen, när det egentligen borde vara tuffast på skolgården. Låt oss ta över den, ordagrant.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s