Alberto Toscano – Universitetet som politiskt rum

Är det möjligt att demokratisera universitetet? Frågan som har framkallat olika svar och praktiska experiment under de gångna fyra eller fem decennierna är återigen på agendan. Men dess parametrar har förändrats. ”Massuniversitetet” från 1960- och 70-talen är inte dagens företagsuniversitet, på samma sätt som den tillsynes stabila tillväxt som låg till grund för den tidigare expansionen av högre utbildning, står i kontrast till en zombienyliberalism som skapar nedskärningar utan att kunna sälja idén om en verklig återhämtning i framtiden.

De huvudsakliga drivkrafterna bakom den första globala cykeln av studentrevolter var, väldigt schematiskt, motsättningen mellan den sociologiska ”demokratiseringen” av universiteten – den selektiva integrationen inom högre utbildning av skikt som tidigare hållits utanför, i linje med förändringar på arbetsmarknaden och den nationella ekonomiska politiken – och maktens och privilegiernas feodala karaktär inom dessa institutioner. En blick på kraven hos studentrörelserna innan 68 visar en stark närvaro av en allmän socialdemokratisk ideologi om medborgarskap baserad på arbete och det kollektivas bästa, medierad genom lämpliga former av deltagande och representation. En radikal reformistisk vision om studentdeltagande i beslutsprocessen (universitetets styrelse) och det intellektuella innehållet (läroplaner, definition av discipliner) var en lämplig och immanent kritik av den paternalistiska och teknokratiska diskursen som ackompanjerade massuniversitetets framväxt. Precis som maktutövarna alltid har föredragit att ha en administrerad demokrati, har former av självbestämmande och autonomi vuxit fram genom motstånd. Och när autonomi, mognad och kritisk diskussion är komponenter av en institutions ideologi (idag kan vi kanske lägga till kreativitet, innovation och till och med radikalism), är det inte konstigt att några av dess invånare ”överidentifierar” sig med dem.

Om vi nu utgår från några gemensamheter mellan universitetskamperna kring 1968,[1] är det noterbart hur snabbt alla visioner om en intern, deltagande universitetsreform i en demokratisk riktning övergavs för en orubblig auktoritarism (på många sätt dessa rörelsers huvudmål), de visionerna och de politiska krav som restes av subjekt, rum och kamper utanför universiteten (anti-imperialistiska befrielsekamper, radikal arbetarkamp, feminism, radikala svarta och minoritetsgrupper, men också andra auktoritära institutioner, från armén till psykvården). Rörelsen från en frustrerad önskan att delta till övergivandet av universitetet som en strategisk, eller rent av taktisk, plats för kamp förblir sin kortvarighet till trots fylld av experiment och lektioner – fastän de inte problemfritt kan införlivas i nuet. ”I och emot” var andan i erfarenheter som Kritische Universität i Berlin och Università Negativa i Trento, erfarenheter som delvis var kapabla att kombinera kritiken och förändringen av undervisningens innehåll och form, genom att ta det politiskt nödvändiga tid och rum som krävdes för det.

Frågan om makt tjänstgjorde här som en brygga mellan politik i universitetet, mot universitetet och bortom universitetet.  Då det är nära nog omöjligt att använda rum och tid på ett antagonistiskt och emancipatorisk sätt utan någon sorts maktutövning. Hur det än organiseras, så måste frågan ”Vem är det som bestämmer?” av nödvändighet ställas för att kunna flytta politiseringen av universiteten bortom dess fysiska och institutionella gränser. Ödet hos det kraftfulla ledordet ”studentmakt” vittnar om detta. I förordet till den eponyma samlingen från 1968, utgiven av New Left Review, kan spänningarna, återvändsgränderna och potentialerna tydligt registreras:

Men, på gott och ont, är alla dessa impulser (radikalerna eller måttliga) manifestationer av revolutionen underifrån, tillsammans med hastigt sammankallade kommittéer för handling; diskussionen; nödvändigheten att, i både praktiska och psykologiska termer, att kontrollera allt från föreläsningar till telefoner, till bespisningen. Desto fler anledningar för radikalerna i denna atmosfär att komma ihåg: fullständig kontroll för en vecka, eller en månad, är inte detsamma som fiendens kapitulation. Men det betyder inte att kontrollen var värdelös när fienden kommit tillbaka, eller att konfrontationen med systemet på studenters egen mark skedde i onödan… [Det] är värt att komma ihåg att studentmakt, som ofta angrips för att vara en begränsad och förryckt fas, fortfarande betyder vad det avser: studenters makt att bestämma sin utbildnings stuktur och innehåll. Självklart är det slutgiltiga målet att ett revolutionärt arbetarklassblock förenas; men studentens omedelbara makt finns på hans universitet, hans gymnasium, där han arbetar som student.[2]

Detta berömvärda strategiska mål – att, med leninistiska termer, skapa någonting likt en ”dubbelmakt” på universitetet – var, vissa skulle säga av nödvändighet, kortlivat, då några skyndade mot det ”slutgiltiga målet” medan andra åter slog in på de små reformkravens stig. I sin studentkaraktär framträder politisk handling på universitetet som i dubbel bemärkelse flyktigt: dess kollektiva grund vilar på ett relativt snabbt omslag (på tajmingen med terminer, examinationer etc.), på dess utarbetning utarbetning och på dess  brådskande kall att kartlägga samhället som totalitet – bortom sig självt, att angripa högre auktoriteter, att ta del i bredare kamper. Den sociologiska inbillningen hos studenterna vid Nanterre, vilka var bland katalysatorerna vid maj 68 i Paris, blottlade det: ”Utgångspunkten, universitetet, är inte tillräckligt. Motsättningarna tar plats på samhällets helhetliga nivån, och universitetet är implicerad i den.”[3]

Trots sin skörhet kan studentpolitikens flyktiga natur på universiteten också betraktas som en styrka: trots universitetslivets segmenterade och ofta instrumentaliserade karaktär på institutionerna, tillåter den, om den repeteras, en flytande formering av en särpräglad form av kollektivitet. Då universitetet på en och samma gång reflekterar, och tidvis förvärrar, splittringarna och motsättningarna i samhället i stort, kan det också ena studenter på ett sätt som korporativistiska och fragmenterade intressen inte kan. Detta har skickligt lagts ut av den spanska forskaren Carlos Sevilla, som noterar att ”studenter inte konstituerar en klass, utan snarare finner sig själva situerade under tillfälliga villkor: de är intellektuella lärlingsarbetare som finner sig själva upplösta och neutraliserade i samma stund som de som en gemenskap uppnår självmedvetande. Men under studiernas kortvariga mellanspel konstituerar de en kompakt grupp som har uppvisat en enorm politisk ingivelse i land efter land.”[4]

Förtrupp, katalysator, gnista: studenthandlingar har gång på gång, långt före 1968, sporrat bredare, och stundtals långlivade, kamper – och även om det fortfarande är oklart i vilken utsträckning studentupproret mot ConDems[5] attack mot universitetet kommer att spridas till bredare sociala rörelser, är dess politiska impuls skönjbar i fackföreningarna: ”Storbritanniens studentrörelse har definitivt satt fackföreningsrörelsen på plats. Deras massproteser mot de höjda universitetsavgifterna har uppfriskat de politiska elementen mer än vad hundra debatter, konferenser och beslut varit förmögna till”.[6] I motsats till de som önskar begränsa protesterna till representativa kanaler, överbestämda av klassmakt, ekonomiska tillgångar och ideologisk tröghet, kan demokrati också vara namnet på de typer av kollektiv och direkt aktion, som ockupationer, vilka – medan de kringgår de etablerade ”demokratiska” procedurerna eller blir utmålade som illegala av överheten – genererar sin egen form av legitimitet underifrån.

Men trots analogierna och kontinuiteten – om inte i praktikerna så i alla fall i utmaningarna man står inför – måste reflektioner över demokratins möjlighet på universiteten konfrontera en situation som bär på andra potentialer och sätter upp andra gränser för egalitär och emancipatorisk kollektiv handling än de som registrerats av tidigare rörelser. Viktigast är kanske att de makter vi möter är av en annan natur: även om överheten och den paternalistiska statsideologin inte försvunnit helt, är de idag beroende av kontrollsätt och mått som har marknadskonkurrens som sin modell och finansiellt tvång som metod – vare sig det rör sig om att forma universitetet som ett företag eller att med hjälp av skulder disciplinera studenterna genom deras framtida yrkesliv. Genom den nyliberala regementalitetens nu familjära och perversa ironi – som bygger på idén om individen som sin oalienerbara (men fullständigt alienerade) egendoms, humankapitalets, entreprenör – då fortsatta omstrukturering och minskade tillgång till universiteten marknadsförs som ett nytt sätt att implementera ”studenters makt att bestämma strukturen och innehållet i sin utbildning”. Eller med Brownrapportens[7] ord: ”Vårt förslag sätter studenter i första rummet. Populära högre utbildningar kommer kunna expandera för att möta studenters efterfrågan. Studenter kommer att bli bättre informerade om de alternativ som de har. Deras val kommer att forma den högre utbildningens landskap.”[8]

Studenmakt 2.0 är en enastående lektion i samtida alienation: kollektivt frånskurna all meningsfull makt och individuellt överlämnade till prekaritet och ångest, är studenter som väljande konsumenter i sin statistiska existens det suveräna subjekten! I marknadsekonomins demokrati är det fullt rimligt att slå fast att studentens ”val” – för att inte tala om exempelvis studielånens kvävande tyngd – demokratiskt kan innebära att flera institutioner, universitetsplatser och jobb försvinner. Konsumentfolket har talat…

Om vi har den verkliga antropologiska inverkan av subjektets varufiering och dess nyliberala styre i åtanke, entreprenörsmodellernas genomträngning av självet och det sociala förbudet av kollektiv solidaritet, finns det någonting inspirerande i den kortlivade klassen-som-inte-är-en-klass kapacitet att göra uppror mot att underkastas Browne & co. Viss ära bör förstås tillfalla krisen och de återkommande sprickorna på ”kapitalrealismens”[9] skinande yta. Allt fler inser att det ideologiska konsumentsubjektet är ett enda stort Ponzi-schema. Man att i detta se en ny version av den levda erfarenheten av att inte ha någon framtid vore otillräckligt. Istället måste vi se studentmobiliseringen kring krav som i många fall inte kommer att röra dem personligen (eftersom att de ny avgifts- och finansieringsåtgärderna träder endast rör nästa generation), är upprättandet av solidaritet mellan de som inte har någon framtid – förutom en omsluten av skulder och nära nog total frånvaro av kontroll över vardagslivets platser och tider.

Om vi vill insistera på demokratins idé – kollektiv egalitär solidaritet, och imperativet att vidta vissa kontrollåtgärder över villkoren för samhällig reproduktion, mot illusionen om individuella val – krävs det att demokratins innehåll ges företräde framför dess form. Med företräde mena jag inte att organisatoriska och processuella frågor ska lämnas åt sidan, men att de istället för att fetischistiskt behandlas som lösningar i sin egen rätt, ska de formas av försöken att komma tillrätta med den individuerade konsumenten och upptäckten av handlingsformer bestämda av gemensamma behov och solidaritet. Med andra ord är ”inte problemet att gemensamt reda ut hur vi kan bestämma vad vi gör, utan hur vi ska göra det som kan bli de gemensamma beslutens objekt, och inte längre att göra det som bara kan undfly de som gör det”.[10]

Medan den demokratiska reformismens gränser under 1960-talet sattes av etablerade makthavares motstånd, så möter idén om beslutsprocessens demokratisering i dagens universitet inte bara institutionella och ideologiska hinder, utan också strukturella och finansiella. Om universitetets demokratisering främst tänkt som en processuell fråga – exempelvis genom att öka studenters och personalens deltagande i de icke-transparenta och skadliga, av ”ledningsgrupperna” nu monopoliserade, beslutsprocesserna – riskerar man att möta det klassiska problemet med arbetares deltagande i styrelser: att få inflytande över universitetens budgetar som bestäms av regeringspolitikens åtstramningar, kan helt enkelt betyda att man görs ansvariga för att administrera underskottet. I en sektor som våldsamt har omstrukturerats efter Torie-fantasier och anti-social darwinism, är det gemensammas bästa inom en institution som sådant perfekt kompatibelt med försök att underminera ”konkurrenterna” – d.v.s. kollegor och kamrater på andra institutioner. Denna försiktiga och skeptiska kommentar angående en särskilt idé om det demokratiska universitetet är inte tänkt att underminera försök att gå emot maktens nya former vilka genomsyrar våra institutioner – former som är desto mer försåtliga då de, i linje med doktriner som New Public Management[11], övergivit ren auktoritarism för kapillär kontroll över beteenden genom oupphörlig granskning, mätning och utvärdering. Å andra sidan skulle ett ”övergångsprogram” för ett demokratiskt universitet med säkerhet behöva vidta kollektiva åtgärder mot sådana sorters styrelsemakt som utgör en nödvändig mellaninstans för implementeringen av regerings utbildningspolitik. Utan inbördes ordning: upphäv stadgar som överlåter styrandet av universitetet till opålitliga råd och styrelser; möjlighet till kontroll eller vetorätt över budgetfrågor som rör studenter och personal; val och återkallande av ledningen. Under rådande förhållanden skulle troligen dessa ”icke-reformistiska reformer”[12] bli utskrattade som omöjliga – kanske ett vittnesmål om faktumet att meningsfulla processuella förändringar, till skillnad från vissa vilseledda uppfattningar om reformism, på många sätt är svårare än allvarliga, om än flyktiga, erfarenheter av demokrati.

Om vi istället börjar vid slutet kanske tanken på ett demokratiskt universitet är mindre avskräckande eller mystiskt. Även om de inte lett till en ny kraftfull organisationsform, varken utom eller inom institutionen, har de senaste månaderna (och om vi blickar utanför Storbritannien, det senaste årtiondet eller så) inneburit en spridning av kollektiva handlingar vilka skapar en sorts demokratisering underifrån.[13] Väldigt anmärkningsvärt, och i kontrast till tidigare cykler av universitetskamp som var ett svar på den auktoritära splittringen mellan lärare och studenter, är att kombinationen av drastiska angrepp på universiteten och en delad erfarenhet av arbetets prekaritet har tillåtit en ej tidigare skådad gemensamhet i kamperna (den är inte överallt närvarande, men ändå verklig). Under sin milda och oskyldiga framträdelse är ’Vi stödjer våra lärare’ en potentiellt sätt ganska subversiv slogan (om den besvaras och översätts till en annan universitetspraktik). Detta är solidaritetshandlingar som fortfarande befinner sig i en relativt embryonisk form, och som fortfarande inte blivit fult utökade till alla arbetare på universitetet – där hierarkin mellan arbetare, och att många är osynliga, är lika allvarlig som på andra platser. Men med det sagt ser vi att fackföreningar på gräsrotsnivå, som har blivit disciplinerade in i en smal och, om nödvändigt, korporativistisk aktivitet eller symboliskt kampanjande, har börjat muteras till organ kapabla att stödja studenters handlingar och börjat ställa substantiella frågor om vilket typ av universitet vi vill arbeta, lära och undervisa i.

 Dessa utvecklingar är både för små, i termer av utövad makt, och meningsfulla, då de utvecklar, på nivå med vardagens liv och arbete, praktiker och strävanden som är fundamentalt motsatta vår verksamhets underordning under ackumulationens imperativ, konkurens och profit och de löjliga styrningssätt som förkroppsligar dem. Ett demokratiskt universitet kan enkelt ses som en motsägelse: lärare utövar fortfarande en extremt viktig makt över studenter (deras betygssättning sållar dem för arbetsmarknaden), hierarki är onekligen en ofrånkomlig aspekt av pedagogik, och i en allt allvarligare betydelse är tillgången till universiteten och möjligheten att dra fördel av dem är inte demokratiskt distribuerad. Men universiteten har trots allt detta, eller kanske delvis på grund av deras arvsliga kontinuitet med ovanligt förkapitalistiska och icke-instrumentella principer, återigen bevisat sig vara kuvöser för hälsosam indignation över nedmonteringen av det gemensamma och offentliga för att kunna rädda en allt ojämlikare, destruktivare och skröpligare kapitalism. Det är inte ett avantgarde, men det är en början.

Översatt från Bailey, Michael och Freedman, Des (2011).The Assult on Universities. A Manifesto for Resistance. London: Pluto Press.


[1] Trots oundviklig förvridning, utgår jag främst från de väldigt rika och starka erfarenheterna från ockupationer vid Trento Universitet, vars dokument, skrifter och undersökningar erbjuder en mycket bra – och i vissa avseenden ”ideal” – dokumentation över förloppet från demokratiseringsreformer till övergivandet av universitetet som en strategisk plats för politisk handling. Se Movimento studentesco (ed.), Documenti della rivolta universitaria (Bari_ Laterza, 1968/2008), s. 1-113; Gerd-Rainer Horn, The spirit of 68: Rebellion in Western Europe and Northern America, 1956-1976 (Oxford: Oxford university press, 2007), s. 74-85.

[2] Alexander Cockburn, ’Introduction’ i Alexander Cockburn and Robin Blackburn (eds), Student power: Problems, diagnosis, action (Penguin/New Left Review, 1969), s. 13-14.

[3] Daniel Cohn-Bendit, Jean-Pierre Duteuil, Bertrand Gérard, Nermard Granautier, ‘Why sociologists?’, i Student power, s. 377-8.

[4] Carlos Sevilla, La fábrica del concimiento. La universidad empressa en la production flexible (Madrid: El Viejo Topo, 2010), s. 152.

[5] Samlingsregeringen i Storbritannien bestående av det konservativa och liberala partiet. Övers. anm.

[6] Len McCluskeu, ’Unions, get set for battle’, The Guardian, 19 december 2010, <http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/dec/19/unions-students-strike-fight-cuts&gt;

[7] Rapport om finansieringen av universiteten som bland annat föreslog höjda avgifter för studenter. Övers. anm.

[8] Securing a Sustainable Future for Higher Education: An Independent Review of Higher Education and Student Finance, 12 oktober 2010, <http://www.bis.gov.uk/assets/biscore/corporate/docs/s/10-1208-securing-sustainable-higher-education-browne-report.pdf&gt;

[9] Mark Fisher, Capitalist Realism: Is there no alternative (Ropley: Zero Books, 2009). Fischers bok är en ovärdelig guide till det ideologiska och subjektiva complex som de senaste studentrörelserna har gjort uppror mot. Dess analys av den uppmättas levda erfarenhet är ett av dess bästa bidrag.

[10] Gilles Dauvé och Karl Nesic, Au-Délà de la démocratie (Paris: L’Harmattan, 2009), s. 24.

[11] Gigi Roggero, La prduzione del sapere vivo. Crisi dell’università e trasformazione del lavoro tra le due sponde dell’Atlantico (Verona: Ombre Corte, 2009).

[12] André Gorz, Strategy for labor: A radical proposal (Boston: Beacon Press, 1969).

[13] En politisk erfarenhet av former av direktdemokrati kan därför jämföras med universitetets begränsade och begränsande utsikter som en mer demokratisk institution. I ljuset av det sena 1960-talets uppror, gjorde Ernest Mandel följande observation som i många avseenden fortfarande är relevant: ’Universitetet som institution förblir på lång sikt fängslat med gyllene kedjor vid den härskande klassens makt. Utan en radikal omdaning av själva samhället kan inte universitetet genomgå någon bestående radikal förändring. Men det som är omöjligt för universitetet som en institution är möjligt för studenter som individer och grupper. Och det som är möjligt för studenter som individer och grupper kan, på ett kollektivt plan, temporärt växa till en möjlighet för universitetet som helhet.” Ernst Mandel, ’The changing role of bourgeois university’ (juni 1970) (London: Spartacus League, 1971). Tillgänglig på <http://www.marxists.org/archive/mandel/1970/06/university.htm&gt;. Om idén om studenters deltagande i styret av universitetet (i kontrast till studentkontroll) som en demokratisk mystifikation, se Mandels Les étudiants, les intellectuels et la lutte des classes (Paris: Le Brèche, 1979. Tillänglig på: http://www.ernestmandel.org/fr/ecrits/txt/1979/etudiants/index.htm

—-

Missa inte heller Prekariatets intervju med EduFactory-medlemen Gigi Roggero om studenkamp och universitetets kris, Popvänster om den danska översättningen av Det stundande upproret, Björn skriver om hur dagens skola väger mellan disciplin och kontroll, Copyriots fortsatta funderingar om krisen, Jaonas har en textserie om den sjuka vården och Guldfiskes analys om vad som händer med den anti-kapitalistiska rörelsen vi såg blomma upp förra året.

Annonser

One response to “Alberto Toscano – Universitetet som politiskt rum

  1. Pingback: Universitetet finns inte längre | Forever United

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s