Grexit: risk och möjlighet

Medan en majoritet av Syrizas centralkommitté vänder sig emot de nya lånevillkoren har Tsipras förmått det grekiska parlamentet att rösta igenom det. Det kan mycket väl ske till priset av att partiet splittras och nyval utlyses.

Vad det hela kommer ner till är att det under rådande maktförhållanden verkar helt omöjligt att förhandla fram ett rimligare avtal. Ska Grekland förbli inom EMU behöver de nu och i framtiden finansiell hjälp från de andra staterna. Och för att få den hjälpen måste nedskärningarna och privatiseringarna fortsätta. Alternativet är utträde.

Den enskilt viktigaste anledningen till att lämna euron är att det möjliggör en skuldavskrivning dikterad av Grekland. Och det är av högsta vikt. Idag är statsskuldens andel av BNP nästan uppe i 200 %, vilket står i kontrast till IMF:s tidigare förutsägelser i World economic outlook 2014 att den skulle pika på 177 % under 2014. Nu förutspår EU-kommissionen att siffran kommer att sjunka till 150 % år 2022, medan IMF tippar på 170 %. Den högsta skuldandelen som Maastrichtavtalet tillåter, och alla euroländer därför förbundit sig till, är 60 %.

Det stora problemet är dock inte de höga procentsatserna, utan att vi idag har en situation där skulderna och avbetalningarna ökar i tandem medan tillväxten stagnerar. Att vända den utvecklingen är en förutsättning för att ekonomin ska återhämta sig och det kommer inte vara möjligt utan skuldlättnader. I en färsk rapport, som typiskt nog är hemlig, kommer IMF fram till samma slutsatser.

Men det är sällan uttalat vad ett Grexit skulle innebära i praktiken. Det nedan är ett försök att göra det lite tydligare vad som står på spel. Om inte annat för mig själv. Dessvärre jobbar jag hela dagarna och har lite tid för både läsning och skrivning. Det är alltså främst anteckningar kring något som jag och många andra läser mycket om. Förhoppningsvis kan andra fylla luckorna med tiden.

Som framgick i förhandlingarna som ledde till det avtal som nu ligger på bordet lyftes Grexit fram som alternativ både från vänster och höger. Finländarna och tyskarna krävde (eller hotade, det är inte helt enkelt att veta på grund av att förhandlingarna sker utan demokratisk insyn och retorik flyter samman med politik) med någon form av förhandlat utträde. Troligen hade också det inneburit stora eftergifter och krav på olika garantier för att skulderna även i fortsättningen ska betalas av. Det skulle vara en mörk utveckling. För så länge grekiska betalningar är så höga som de är idag är landet beroende av fortsatt finansiell hjälp utifrån och inrikespolitiken är kraftigt begränsad.

Men den linje som det argumenterats för inifrån Syriza innebär tveklöst någonting annat. Knäckfrågan är förstås skuldavskrivningen och nedskärningarna. Uppfattningen inom Syrizas vänsterplattform är att det aldrig kommer att gå att sluta ett avtal med de europeiska ”institutionerna” och IMF som inte innebär fler nedskärningar samt ökade skulder – hittills har de fått rätt. Ett ”vänstergrexit”, för att försöka särskilja alternativen lite, skulle innebära en vägran att fortsätta betala tillbaka för stunden för att skriva ner och omförhandla lånen.

Nu hävdar exempelvis Rasmus Fleischer att Grexit är ett ”falskt val” mellan två sorters devalvering. Men skillnaden är ju högst påtaglig. Det spelar roll om landet är med i EMU eller inte och det är inte obetydligt under vilka former ett utträde skulle ske. Däremot kan jag ha förståelse från dem som menar att det finns en naivitet inom stora delar av vänstern, där man mer behandlar frågan om en sorts symbol för motstånd istället för att verkligen analysera utmaningarna som är behäftade med det.

Det har alltid funnits någon sorts förhoppning bland optimistiska vänstermänniskor att Tsipras plan varit att försöka förhandla fram skuldavskrivning och en vettigare ekonomisk politik för att, när det visar sig omöjligt, kunna lämna euron utan att behöva ta det fulla politiska ansvaret. Det skulle i så fall vara någon sorts mellanväg mellan de ovan skisserade alternativen.

Yanis Varoufakis, den grekiska finansministern som avgick strax efter folkomröstningen, verkar ha företrätt den linjen. När Grekland deklarerade att de tänkte låta folket rösta om de förslagna lånvillkoren valde ECB att strypa tillgångarna till landet för att på så vis få bankerna att stänga. Detta skulle Syriza enligt honom ha utnyttjat för att återta den grekiska centralbanken, dra ner värdena på obligationer man utfärdade till ECB 2012 samt skriva ner skulderna. Detta hade varit ett först steg på vägen mot ett grekiskt utträde. Och även om Varoufakis själv hävdar att det var för att förbättra sin förhandlingsposition genom att hålla alternativ öppna är det troligt att stater som Tyskland hade sett det som en oförlåtlig stridshandling.

Det verkar nu vara ställt bortom rimligt tvivel att Tsipras kommer att göra allt för att Grekland som ska stanna inom EMU. Detta är också den huvudsakliga anledningen till att han drev igenom lånevillkor som han själv menar är skadliga för grekisk ekonomi och kommer att skapa enorma humanitära lidanden i landet. Så vad är det han är så rädd för? Som Varoufakis själv säger i intervjun finns det inga garantier för att ett utträde kommer att gå bra.

Den från vänstern som grundligast har diskuterat ett grekiskt utträde ur EMU är ekonomiprofessorn Costas Lapavitsas. Ham har tillsammans med Heiner Flassbeck skrivit boken Against the Troika. Där argumenterar de för ett utträde samt skisserar vad det skulle kräva. Det är ett riskprojekt, enligt dem, som förvisso inte är omöjligt men ändå skulle kräva en stor ansträngning.

Den grekiska centralbanken, de kommersiella bankerna, företagen och hushållen övergå till en ny valuta. Därmed kommer tillgångar och skulder skrivas om och garanteras av staten. Detta skulle enklast ske med samma proportioner för allt. Alternativt kan ett mer komplicerat system inrättas som genom omvandlingen samtidigt omfördelar tillgångar till förmån för arbetarklassen. Vidare måste staten rent praktiskt se till att likvida medel finns tillgängliga vilket inte är helt enkelt i början. En ny valuta måste produceras och till en början kommer den troligen tappa i värde när den börjar cirkulera. Detta värdefall kommer också ske på den internationella marknaden och utsikterna är små att i någon större utsträckning påverka valutakursen.

Med en valuta i fritt fall skulle importprodukter bli alt svårare att få tag på. Vi talar här om brist på grundläggande varor som medicin, mat och bränsle. Detta är inte oöverstigliga hinder. Den stora ekonomiska nedgången som Trojkans skuldvillkor har skapat stora outnyttjade arbetskraftsreserver och produktionsmedel vilka snabbt skulle kunna mobiliseras igen. Och till stora delar kommer produktion av mat och medicin gå att skapa med inhemska resurser. Men ransonering skulle antagligen krävas. Inget av detta är gjort i en handvändning och kommer att vara omöjligt om inte regeringen går in helhjärtat för att det ska lyckas. Vidare skulle nog expertis från andra länder skulle behövas.

Skulle det rört sig om flera mindre länder hade de kanske kunnat knyta sin valuta till euron på samma sätt som EMU föregicks av ett system där många europeiska länders valutor följde den tyska d-marken. Men utsikterna för att fler just nu skulle följa Grekland verkar minst sagt små.

En tragisk kombination av höjda skatter och minskade statsinkomster har präglat Grekland de senaste åren. Betalningsbördan har fallit på hushållen medan företagen slagits ut. Ska det vara möjligt att vända krävs en politik som satsar på ekonomisk återuppbyggnad i form av offentliga satsningar på infrastruktur, utveckling och utbildning. Men finansieringen kräver frigjorda tillgångar genom stoppade skuldavbetalningar så att ekonomisk expansion kan boostas av inhemska lån. Allt detta skulle kräva att bankerna agerar i enighet med politiken, varför också en demokratisering av bankväsendet kommer att vara nödvändig. Det kommer också kräva en politisk omläggning för att hantera problem som arbetslöshet och pensionskostnader. Nedskärningar och annat som får ekonomin att stagnera kommer i längden öka budgettrycket. Grundsynen måste vara att sådant kan man endast hantera ekonomiskt genom tillväxt.

Men den kanske viktigaste skillnaden mellan att ”höger-Grexit” och ett ”vänster-Grexit” är att det senare alternativet skulle kräva en enorm folklig mobilisering. Som det ser ut idag är det oklart om förutsättningarna finns för det. Å ena sidan röstade folket nej under hot om att stötas ur euron, å andra sidan verkar stöd solid för att hänga kvar. Ali Esbati är den i Sverige som förklarat detta bäst. Att utträde som politiskt krav varit så svårt att uppbåda inom Syriza har nog till stor del att göra med att det kommer att kräva en politisk kraftansträngning som ändå får en högst oviss utgång.

Nu menar vissa att Grekland, trots att de godtagit de nya lånevilkoren, står inför ett utträde. Om inte nu så senare. Dels för att landets betalningsproblem kommer att fortsätta, men också för att hökarna från länder som Finland kan framtvinga det. Risken är då stor att landet sitter med en regering som bara låter det ske istället för att aktivt utnyttja situationen.

Det är inte utträdet i sig det hänger på. Utan vad som görs av det.

Annonser

One response to “Grexit: risk och möjlighet

  1. Pingback: COPYRIOT | K208: Grexitologi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s