Ladda ner kurslitteratur gratis

Svenska studenter tar stora lån för att leva i fattigdom. Enligt Sveriges Förenade Studentkårer går studenter back med 849 kronor varje månad. Nu i dagarna presenterade Anders Borg ett nytt budgetförslag: sänk studiemedlet med 300 kronor och kompensera det med en ökad skuldbörda.

Ladda ner en hel del kurslitteratur gratis på internet, t.ex. via dessa sidor:

bookzz.org
Verkar ligga på rysk server men har ett väldigt brett utbud av engelskspråkig kurslitteratur.

Aaaaarg
Brittiskt projekt. Har främst vänsterorienterat material. Framförallt humanvetenskapliga böcker. Efter att först ha hetat arg men tvingats lägga ner sidan efter stämningshot har nya a:n lagts till allteftersom att sidan dykt upp igen.

 

Annonser

Radio åt Alla – Ockupera Universitetet

BZCpAUGIUAAUA3d.jpg-large

Med regeringens planerade sänkning av studiemedlet har Ockupera Universitetet hamnat på tapeten igen. Imorgon planeras demonstrationer över hela landet. Om inte annat vittnar det om att de kommunikationskanaler som byggdes upp i november har gjort snabba landsomfattande mobiliseringar enklare.

Därför kan det också, för dem som missat, vara intressant med podcasten vi i Allt åt Alla Stockholm sände i julas. De delar som jag tycker är intressantast är de där vi diskuterar Allt åt Allas roll i förhållande till Ockupera Universitetet, vilka fördelar och nackdelar det finns med att vi blev drivande i nätverket m.m.

Lyssna på planka.fm eller här:

Notering

I boken The great university gamble listar Andrew McGettigan sju sätt att privatisera högskolan:

1. Privata aktörer tar plats på universitetet och tränger ut vad som tidigare varit gemensamt och icke-vinstdrivande.
2. Utbildningar betraktas som en tillgång för enskilda arbetstagare på arbetsmarknaden, istället för att utbildning i sig lyfts fram som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
3. Regleringen av lån minskar, återbetalningskraven skärps.
4. Genom att låta utbildningen finansieras genom privata studieavgifter sker en intern privatisering.
5. Tjänstejobben på universiteten out-sourcas till privata företag.
6. Universitetens styrandestruktur ändras för att likna privata företag.
7. Universiteten görs beroende av privat kapital och investeringar för att finansiera verksamheten.

Kort sagt tvingar det oss att agera som om vi rörde oss på en marknad. En fullständig utförsäljning av universitetet är inte nödvändig för att det ska fungera som om det vore privatiserat. Merparten kan genomföras gradvis, lite smygande. Raymond Williams benämnde detta som en ”lång revolution”: sammantaget förändrar de tillsynes små åtgärderna hur individer och institutioner fungerar. Att ombilda högskolor till privata stiftelser och att sänka studiemedlet är med andra ord delar av samma politiska hållning.

Universitetet finns inte längre

BZDHpC2IAAA5EGm.jpg-large

Universitetet är i kris. Ingen vet längre vad det är till för. Förvisso har våra högre utbildningar alltid byggts på värden som inte kan realiseras. Konflikten mellan bildning som princip och utbildning som samhällsekonomiskt nyttigt har alltid påverkat universiteten. Och de maktförhållanden som genomsyrar resten av klassamhället alltid varit en del i hur de fungerat. Men motsättningarnas intensitet under nyliberalismen har lett till en ny situation. Det är oklart om vi fortfarande kan tala om ”studenter” som en specifik entitet.

Skillnaden mellan utbildning, arbete och åtgärd har blivit flytande. Jobben är tidsbegränsade, arbetslöshet outhärdligt och studier för dyra. Därför finns det en ständig rörelse mellan de tre positionerna. Den som jobbade pluggade sociologi igår kan mycket väl vara arbetslös idag och jobba med media imorgon. Men som om det inte vore nog tenderar de alla tre att flyta ihop i formen som kallas ”studentliv”. Universiteten börjar likna företag, folk tar CSN för att slippa arbetslöshet och de flesta extrajobbar för att lånet inte räcker till. Det emblematiska exemplet för denna utveckling är bemanningsföretagen. Deras affärsidé är att utnyttja människor som redan har en basinkomst i form av studiemedel men behöver tjäna mer. På så vis behöver de inte stå för heltidslöner; deras arbetskraft jobbar för att ”dryga ut” sina inkomster. Vi har idag stora problem att definiera vad högskolestudier är för något. Inte konstigt. Antingen rör de sig mot detta gränsland eller så befinner de sig redan där.

Den alltid tankeväckande bloggen Krigsmaskinen varnade nyligen för att ”studentpolitik” är en återvändsgränd. Om jag förstått honom rätt åsyftas de sorters krav och kamper vilka syftar till att slå vakt om studenters intressen och universitetet som en avgränsad plats. Kamper som inte syftar till att bryta uppdelningen arbete, fritid och skola utdöms som nostalgiska och ofarliga.

Det ger ett eko av franska filosofer. Tankarna förs inte minst till min favoritexcentriker, Jaques Ranciére, som i kölvattnet av Maj 68-revolten insåg att riktigt farliga blev studentprotesterna först när de bidrog till att lösa upp och överskrida de av samhället etablerade uppdelningarna. Polisens våldsamma evakuering av studentkvarteren skickade ut de unga intellektuella i samhället, vilket skapade allianser med arbetarklassen. När kampen intensifierades och också arbetarna gick ut i strejk blev gränsen flytande mellan de tidigare uppdelade grupperna. Reaktionens landvinning skedde först som man återigen började styra studentprotesterna tillbaka till universitetsområdet där de raserade gränserna kunde restaureras. Den målande beskrivningen lämnar nog mycket övrigt att önska rörandes analysen av den faktiska historiska konjunkturen. Men det blev ändå en viktig polisär läxa: håll de revolterade isolerade så att resten av samhället fortsätter att cirkulera som vanligt. Att finna sig i att bara vara studenter är en reaktionär ståndpunkt

Krigsmaskinens varning är viktig. De ”gränsernas upplösning” som vi skisserat är inte någon upplösning av kapitalistisk arbetsdelning eller hierarkier. De tenderar ständigt att återuppstå i nya former – vilket också är en implicit risk med att vilja ”bevara universitetet”. År 1968 drogs universitetets gräns mellan de som kunde läsa en högre utbildning och de som inte fick tillträde. De nya klassklyftorna löper rakt igenom högskolorna. Och då har vi inte ens tagit hänsyn till de tydliga klassmönster som märks i vilka som söker sig till universitetet. Men det är också så att det finns en stor grupp studenter som har mer gemensamt med de som städar universiteten än den bemedlade övre medelklassen många gärna samman ihop dem med.

Idag är 1968 långt borta. Studenterna då var den första generationen som upplevde ”massuniversietet”. De kom ofta med en icke-akademisk bakgrund till en institution med omoderna auktoritära ideal oförmögen att hantera den mängd som strömmade till högre utbildningar. Samtidigt började kapitalismens gyllene period kantas av ekonomiska kriser. Det var ur det mötet den globala proteströrelsen föddes. Dagens studenter upplever en helt annan situation. De verkar i ett sammanhang där gränserna mellan universitetet och resten av samhället suddas ut, eller i alla fall omförhandlas. Vad vi ser är den paradoxala utveckling där allt fler slussas genom universitetet, samtidigt som politiken syftar till att göra det allt svårare att bara vara student. Om dagens revolt inte kan svara mot strikta sociologiska indelningar som fabriksarbetare och studenter är det för att klassammansättningen redan gjort denna uppdelning omöjlig. Gränserna har redan överskridits.

Frågan är vilken organisering som svarar mot studenters situation. Vilka vapen finns till hands för alla de som ställs inför studentmiljöns osäkerhet? Kanske kan en blick åt Storbritannien vara lärorik. De senaste veckorna har studentprotester återigen vuxit i styrka där. Det intressanta är att de i högre grad än tidigare skett samtidigt och tillsammans med organiseringen av lärare och servicepersonal. Ett av de viktigaste initiativen är ”3 cosas”-kampanjen. En gemensamt projekt bland de outsourcade servicearbetare på Londons universitet för att kräva sjukpenning, semesterpenning och pension. Dessa arbetare, ofta migranter från Latinamerika, har skapat en egen fackförening och har med hjälp av studentrörelsen har den skramlat ihop till en första strejkkassa.

Laurie Penny förklarar alliansen i The Guardian:

Medelklasstudenter har börjat förstå att de har mindre gemensamt med miljonären till universitetsrektor som driver universitet, än med de lågavlönade arbetare som skurar deras föreläsningssalar. Många studerande kommer ändå få liknande jobb i slutändan, om de får några jobb överhuvudtaget. Drömmen om universitet som en väg till social rörlighet och säkerhet har dött, och studenter står nu med skulder på 50 000 pund efter sin examen. Dagens studenter och prekära arbetare står inför samma strid – inte bara för utbildning, utan också för rättvisa och värdighet på och utanför arbetet, för frihet i ljuset av nedskärningar och statlig repression.

Den intensitet med vilken frågan behandlats har mer med att studenterna nu hjälper strejkande arbetare att göra än någonting annat. Det hela sker parallellt med att en ny våg av ockupationer och aktioner mot avgifter och nedskärningar sveper över Storbritannien. Det hela intensifierades än mer då University of Londons ledning beslutade att förbjuda sin egen studentkår, University of London Union, en förening som till skillnad från sina svenska diton var en av de drivande krafterna i de senaste årens protester. Händelserna har ledsagats av ett flertal brutala polisingripanden skett, sanktionerade av universitetsledningen. Däribland det symboliskt laddade arresterandet av ULU:s ordförande Michael Chessum. Det rör sig alltså i mångt och mycket om en kamp för rätten till universitetet. Men som en mängd andra konflikter pågår samtidigt har det varit enklare än förut att skapa allianser utanför studentvärlden – det räcker typ med att lämna biblioteket för en dag och istället ställa sig och strejkvakta utanför. Och att knyta band med universitetets arbetskraft ligger idag nära till hands givet situation som råder på högskolorna.

Att stå upp för universitetet är att försvara någonting som egentligen aldrig funnits. Idéer om bildning som vi förknippat med högre utbildning, den fria forskning och kunskapssökandet, har alltid överlagrats av både ideologi och hierarkier som reproducerar klassamhället. Men när nu de sista av de ideal som är värda att slåss för hamnar under angrepp, finns det ändå en poäng med att artikulera dem. Att idag kräva rätten till heltidsstudier och ett universitet fritt från vinstintressen blir en omedelbart konfliktladdat fråga, eftersom att den pågående offensiven mot universitet (sanktionerad av allt från borgare till socialdemokrater) innebär det motsatta. Kampens paradox: de gamla idealen lägger grunden för något nytt och annorlunda.

Studentkamp är ett flyktigt fenomen. Som Alberto Toscano noterat är det knutet till terminer och tentaperioder och för sitt genomslag beroende av att breddas ut till resten av samhället. Men vi måste också komma ihåg att högskolan som politiskt rum är privilegierat i förhållande till tidsbegränsade anställningar och arbetslöshet – studier ger tid och ork till annan aktivitet och studenter utgör en stor kollektiv grupp som både är diversifierad men ändå flexibel. Att marknadsorienterade politiker idag är så måna om att göra studenters situation än mer prekär hör ihop med att universitetet är ett tillfälligt andrum för dem som lever i osäkerhet. Studentmakt är en utgångspunkt.

Är det något som är uppseendeväckande med studentprotesterna som växt fram i krisen kölvatten är det deras förmåga att inspirera till och knyta an till bredare kamper. Men det finns i detta ingen motsättning med att ta fighten för idéer som omgärdar högskolan, eftersom att det trots allt är den plats från vilken studenter har störst chans att lägga grunden för sin makt. Det universitetet, som kanske aldrig funnits, är idag redan förstört. Och just därför måste vi, paradoxalt nog, kämpa för att bevara det.

Artikeln finns också publicerad i Arbetaren.

Vänsterns pr-strategi är felvinklad

293507_10150343083334451_1456760715_n

Rädslan för mediadrev får alltid Vänsterpartiet att agera. Som vore de traumatiserade av Uppdrag Gransknings program om partiets kommunistiska förflutna från 2005, med efterföljande opinionsras, har partiledningen ett flertal gånger försökt tysta och tagit avstånd från enskilda partimedlemmars offentliga uttalanden. I en uppmärksammad DN-artikel varnar Kajsa Ekis-Ekman för att avståndstaganden riskerar att marginalisera vänstern, eftersom att den istället för att formulera en egen politik fokuserar på att anpassa sig till borgerlig kritik vilket överskuggar viktigare frågor. Men också ur pr-synpunkt är strategin skadlig. För tvärtemot vad många verkar tro leder vänsterns mediahantering till att partiet ytterligare exponeras för negativ nyhetsbevakning.

Det senaste uppmärksammade fallet Markus Allard. Som ordförande för Ung Vänster Örebro hamnade han i blåsväder efter att den nazistiska nyhetsportalen Realisten skrivit att han ”gillat” den militanta gruppen Revolutionära Fronten på Facebook. Konfronterad av SVT vägrade han att ta avstånd från sin handling, utan hävdade att trots att gruppen använder våld är det ändå inte att jämföra med de skador som privatiseringen av äldrevården orsakat. Vidare menade han att nazister gjorde militanta antifascistiska grupper nödvändiga för att politiskt arbete likt hans skulle vara möjligt. SVT kontaktade då Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler som tog avstånd från att Allard inte tagit avstånd från Revolutionära Fronten och sa vidare att det skulle bli ett uteslutningsärende. Allard är idag utesluten ur Vänsterpartiet.

I fallet Allard är det uppenbart att processen handlar om mer än mediastrategi. Det framgår inte minst av den redogörelse för de interna konflikter inom Vänsterpartiet som Ung Vänster Örebro valt att offentliggöra. Men av två anledningar vill jag ändå uppehålla mig vid pr-frågan. För det första för att denna avståndstagandets politik har förekommit i betydligt fler fall, där den inte går att förklara som ett vapen i andra konflikter. För det andra eftersom att många som försöker att förklara Vänsterpartiets agerande hänvisar till Allards uttalanden som otaktiska. Enligt dessa personer innebär varje uttalande som försöker att problematisera frågor som våld och antifascism ett hot mot partiet. Därför kan de påstå att Allard agerat egoistiskt och mer tänkt på sin egen prestige än att skydda partiintresset. Men det argumentet håller inte, då det snarare är Etzler som bäddat för dålig publicitet.

Oaktat vad man tycker om Allards uttalanden, är det intressanta här vilka effekter Aron Etzler skapar när han väcker uteslutningsfrågan. Det uppenbara är att hela nyheten görs väldigt mycket större. Nyckeln till att förstå varför är orden vinkel. Ordet åsyftar inte en vinkling i termer av förvrängning, utan är mer att likna vid perspektiv. En nyhet kan inte förvandlas till ett drev om den inte förnyas. Det finns inget värde i att rapportera samma sak flera dager i rad, utan alla händelser måste hela tiden ges en ny vinkel eller så släpps frågan. Att Allard gillar en sida är en nyhet, om än en rätt obetydlig. Att en ledande partiföreträdare hotar med uteslutning är en helt ny och mycket intressantare vinkel. Etzlers agerande bidrog till att hålla uppståndelsen vid liv.

Vad var alternativen? För det första kunde mediautrymmet utnyttjats till att försöka skapa en annan vinkel. Nu blev det en uteslutningskonflikt mellan partiledning och gräsrötter. Men Allard gav Etzler andra möjligheter, som att ta upp hotet från nazister eller bredda frågan om våld. En annan lösning hade varit att vägra kommentera. Istället hade vi kanske sett en moderat eller dylikt hävda att Allard är ett symtom på ett antidemokratiskt arv. Men vem höjer på ögonbrynen över att en borgerlig företrädare är upprörd över vad en socialist sagt? Det hade klart minskat nyhetens genomslagskraft.

Det kan jämföras med Carl Bildt. Trots blodiga affärer duckar han alltid för alla mediadrev. Varje avslöjande uthärdas med arrogans och ignorans inför journalisters frågor. Det har odlat myten om att han är oåtkomlig för pressen. Men den borgerliga uppslutningen kring honom är en viktigare delförklaring. Vad som skulle kunna fälla Bildt är att Reinfeldt eller någon annan högt uppsatt högerpolitiker går ut och tar avstånd från honom. Det skulle vara en ny vinkel för journalister, ett sätt att ge frågan större nyhetsvärde nog att sätta vår utrikesminister i gungning. Men så länge borgerliga politiker vägrar att ta ansvar för Bildts affärer kan han fortsätta med dem.

Vänstern lider idag av en dålig förståelse för hur media fungerar. I avsaknad av en sådan odlar de istället en självbild som utsatta för hårdare granskning än andra. När man ställer upp problemen på det sättet konstrueras också lösningar därefter. Idag går självmedicineringen ut på att offentligt attackera partimedlemmar som säger kontroversiella saker. Men effekten blir motsatt den ursprungliga avsikten. Vänsterpartiets pr-strategi är sin egen värsta fiende.

—–

Artikeln finns också publicerad i Arbetaren.

Missa inte heller Malcolm Kyeyunes utmärkta artikel om Vänsterpartiets konflikt med Ung Vänster Örebro.

Citat

In Alesxis de T…

In Alesxis de Tocqueville´s Recollections, we’re told of a day i Juni 1848. We’re in a lovely apartment on the left bank, seventh arrondissement, at dinnertime. The Tocqueville family is reunited. Nevertheless, in the calm if the evening, the cannonade fired by the bourgeoisie against the rebellion of rioting workers resounds suddenly – distant noises from the right bank. The diners shiver, their faces darken. But a smile escapes a young waitress who serves their table and has just arrived from the Faubourg Saint Antoine. She´s immediately fired. Isn´t the true specter of communism perhaps there in that smile? The one that frightened the Tsar, the pope… and the Lord of Tocqueville? Isn´t a glimmer of joy there, making specter of liberation?

Antonio Negri

Att bära ugglor till universitetet

1465175_609307902462954_22299521_n

Minervas uggla lyfter först i skymningen, eller vad? Just när Jan Björklund dragit tillbaka förslaget om stiftelsereformer vaknade svenska studenter till liv. För första gången på årtionden kunde vi, torsdagen 14 november, se koordinerade aktioner på en rad antal universitet och högskolor. Bakom protesterna stod ingen organisation. De bands samman genom minimikravet att alla försök att privatisera universitetet måste stoppas, plattformen #ockuperauniversitetet och den gemensamma symbolen: Picassougglan.

Det hela gick snabbt och styrdes på mindre än en vecka. Men med tanke på att det förebådats av… ingenting, var intresset stort. De protesterande kunde räknas i tusental. Det var inte utan tillfredsställelse vi också kunde läsa på BBC:s hemsida, i en genomgång av de senaste dagarnas studentprotester i Italien, Bulgarien och Grekland att ”Sweden also saw college protests this week, with students protesting against what they called the privatisation of higher education.”

Det kan verka konstigt att ett förslag som dragits tillbaka väcker sådana reaktioner. Men så har också utbildningsminister Jan Björklund klargjort att ”de som är emot stiftelseidén har fel. Det finns dock några delfrågor som behöver utredas mer innan något beslutas”. Regeringen planerar att återkomma med ett liknande förslag. Men det finns också en annan anledning, nämligen den att frågan om stiftelser samtidigt aktualiserar den långvariga universitetstrenden att gå mot ökat näringslivsanpassning. Det påpekas i debattartikeln som #ockuperauniversitetet släppte fredagen efter protesterna:

Den ilska över regeringens reformförslag som burit fram motståndet kan bara förstås mot bakgrund av de omfattande förändringar som universitetet sedan flera år genomgått. Under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har pressen ökat att på utbildningar ska konkurrera med varandra och anpassa sig till näringslivets behov. Detta har öppnat för ett ensidigt fokus på kortsiktiga, kvantifierbara resultat. Kvalitet och möjligheterna till kritiska perspektiv har blivit lidande. Den stiftelseutredning som återremitterats riskerar att förstärka denna utveckling. Med den frånkopplas högskolornas finansiering från de regler som gäller för en statlig myndighet.

Stiftelsereformen kommer att förstärka denna utveckling. Med den frånkopplas högskolans finansiering tydliga utbildnings- och forskningsuppdrag som myndighet. Istället blir deras ekonomi beroende av förmågan att söka ekonomiska medel från staten eller näringslivet, pengar de måste konkurrera med andra lärosäten om. Detta kommer slå hårt mot utbildningar, främst inom samhällsvetenskap och humaniora, vilka inte har någon omedelbar koppling till kapitalistisk produktion och därför inte kan räkna med stöd från företag. Stiftelsereformen kommer att bidra till en situation där universitetet, av ekonomiska skäl, självmant satsar på ”konkurrenskraftiga” utbildningar.

Det har funnits viss skepsis från reformistiska kretsar, främst från enskilda personer knutna till Vänsterpartiet, mot att att överhuvdtaget lyfta frågan om stiftelser nu när det inte finns något konkret förslag. Men de missar helt dess sprängkraft. Den låter oss konkretisera en rad problem med universitetet, vilka finns där vare sig stiftelsereformen går igenom eller inte. Samtidigt uppställer den ett konkret, fullt realiserbart mål att organisera människor kring.

I längden kommer studentrörelsens styrka mätas i förmågan att gå bortom inriktningen på stiftelsereformen. Annars riskerar vi, att likt vad som hände i Storbritannien sedan studieavgifterna trots massiva protester höjts, att se rörelsen tyna bort så fort sakfrågan avskrivits. Men tillsvidare utgör den ändå en gemensam grund att stå på. Något vi hittills saknat. Att ta kampen nu är inte att bära ugglor till Athen.